Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1. Mesa Verde
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
18 FÖRSTA KAPITLET.
Canon, en sträcka af kanske 9 kilometer, mer än 20 canons, som måste passeras. Det
var dock blott sällan jag behöfde rida denna väg.
Det är svårt att förklara, hvarifrån allt det vatten kommit, som en gång
urholkat dessa canons. Möjligen har Montezumadalens bildning inträffat, sedan Mancos
canonsystem redan var färdigdanadt. Eller kanske får man taga istid och glacierer
till hjälp för att förklara en så kolossal verkan af erosionen på ett så litet område.
Mesa Verde, uti hvilken alla dessa canons skurit sina djupa fåror, är en
fullständigt jämn slätt, bevuxen med skog af pinon och juniperus, så tät, att det
vanligen är ganska besvärligt att där framtränga till häst. Det är dessa skogar, som åt
platsen gifvit dess namn Verde (grön), till skillnad från de ödsligare trakterna längre
söder ut. Den norr om Mancosälfven belägna delen af Mesa Verde, det egentliga
fältet för mina forskningar, bildar en af dalar alldeles kringskuren fristående platå.
I öster begränsas den af Mancosdalen, i norr och väster af Montezumadalen, i söder
af Mancos Canon och slättlandet norr om Rio San Juan. Denna platå har en
lutning af omkring i° mot söder, samma riktning som den, hvilken de flesta canons
följa. Dess högsta punkt (the Summit, 2,600 meter) är belägen mellan tvenne grenar
af Cliff Canon, alldeles nära den brant, som stupar ned mot Montezumadalen. Från
denna punkt har man den förträffligaste utsikt öfver hela platån med dess invecklade
labyrint af canons. Långt borta i söder synas Chuckluckbergens toppar, belägna
på andra sidan Rio San Juan i Navajo-indianernas land, och öster om dem Shiprock,
en hög fristående kägla af vulkaniskt ursprung. Sällsamt danad af en nyckfull natur
liknar den ett jätteslott med torn och tinnar, på krönet af en brant klippa.
Den sydost om Mancosälfven belägna delen af Mesa Verde sluttar långsamt
mot väster, och dess canons ha en hufvudriktning från öster till väster. Jag har
blott en gång följt en af dem ända till dess upprinnelse på mesan. Bortom denna
punkt tycktes sträcka sig en vidsträckt sandslätt utan några canons, hvilken i öster
begränsades af en bred dalgång med branta väggar.
De lager, som uppbygga Mesa Verde och genom hvilka canons skurit sina
djupa fåror, äro mäktiga bäddar af ljusgula sandstenar utan eller med ytterst otydlig
skiktning, här och där mellanlagrade af mjukare skiffrar. Amerikanska geologer
hänföra dessa lager till kritperioden. Kol anträffas stundom i ganska mäktiga lager och
i skiffrarna i kolets närhet oigenkännliga växtaftryck.
I närheten af Grass Canon, sydost om Mancosälfven, finnas brinnande kollager,
hvilka gifva sig till känna genom gasexhalationer ur hål i marken. — Kollagren och
skiffrarna äro ofta vattenförande; men det vatten, som sipprar fram ur dem, är alltid
mer eller mindre salt, vanligen af bittersalt. På själfva sandstenen finner man
talrikt snöhvita efflorescenser af magnesiumsulfat. En karakteristisk egenskap hos
sandstenen är dess benägenhet för lodrät förklyftning; häraf uppkomsten af de branta
sandstensväggarna. Grottorna eller hvalfven i dessa sandstensbranter äro bildade genom
erosion af rinnande vatten eller sandstormar, ehuru numera båda dessa krafter torde
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
