Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1. Mesa Verde
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
MESA VERDE. 15
Omkring ioo—150 meter öfver dalens botten öfvergår denna sluttning till en 50—100
meter hög lodrät brant af gula sandstensklippor. Längs denna brant löpa pl olika
höjd långsträckta klippafsatser, på hvilka en torftig vegetation af buskar och låga
träd klängt sig fast. Kakteer af flera arter med egendomligt formade blad och
hvassa taggar äro öfverallt på sluttningarna och i bergsskrefvorna ytterst allmänna.
Att från en af dessa afsatser klättra upp till en annan är ofta svårt och farligt, men
har man väl nått en afsats, kan man ofta följa densamma lång vag, ända till dess
den blir för smal eller alldeles upphör.
Hittills har canon varit smal och krokig; snart vidgar den sig något. Det
smala slättlandet på älfvens båda sidor är tätt bevuxet med låga gråa buskar (en
art Artemisia, på engelska sedgebrusli). Täta dungar af popplar {col/omvood’) bilda
här och där längs älfbädden med sina lummiga kronor och sin friska grönska en
skarp kontrast mot den af glödande solsken förtorkade vegetationen på
bergsluttningarna. I en af dessa dungar, där fordom indianerna haft sitt läger, brukade vi
rasta öfver natten vid våra färder från Mancos till vårt ännu längre bort belägna
arbetsfält. Platsen ligger ungefär en dagsresa från byn och omkring 25 kilometer från
det sista nybygget. Här är canon redan ganska bred, och ännu längre ned förtjänar den
nästan namn af dal (fig. 3). Sidorna blifva mera långsluttande, och sandstensbranten
upptill saknas. Slutligen utmynnar canon på slättlandet eller kanske rättare på en
lägre platå, hvarefter älfven snart förenar sig med Rio San Juan.
Jämte popplar växa äfven flera andra arter löfträd i den af älfven vattnade bottnen
af Mancos Canon. Dessutom frodas där en rik buskvegetation, som bildar
ogenomträngliga snår på båda sidor om älfven. Trädens stammar bära ofta spår af bäfverns
tänder, och detta djur synes ännu vara rätt allmänt längs hela Rio Mancos.
På båda sidor om Mancos Canon utbreda sig invecklade system af
sidocanons, hvilka i sin ordning på mångfaldigt sätt förgrena sig, så att det hela bildar
en fullständig labyrint. Alfbäddarna i bottnen af dessa sidocanons äro utan undantag
torra, utom efter snösmältningen eller efter regntidens häftiga nederbörd. Från norr
mottager Mancos Canon fyra större sidocanons, nämligen Moccasin, ClifT, Navajo och
Ute Canon; dessutom några mindre.
Bifogade karta2 (fig. 1) ger en föreställning om de olika hufvudcanons med
deras förgreningar. Till utseendet likna dessa sidocanons Mancos Canon, men de
göra ett ännu mer ödsligt intryck. Bottnen är torr; inga grönskande videbuskar eller
höga popplar afbryta artemisians gråa enformighet. Sidosluttningarna äro lika branta,
och öfverst resa sig de lodräta gula sandstensklipporna, liksom en oöfverstiglig mur
hindrande uppstigandet på mesan, hvars höjd öfver dalbottnen är mellan 200 och 250
1 Popilius monilifera.
2 Kartan har välvilligt ställts till min disposition af Mr. Wetherill. Den härrör troligen från
en amerikansk »surveying-expedition», ehuru jag ej vet om den publicerats. En mängd detaljer äro
felaktiga, och flera mindre canons saknas, men kartan är, så vidt jag vet, den enda mera utförliga,
som är att tillgå öfver trakten och ger alltid en god föreställning om terrängens hufvuddrag.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
