Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte delen - II
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
488
Hon vågade ej säga, att hon var rädd att gå ifrån
honom. När hon ej sett honom på några timmar och
sedan återsåg honom, stack det till i hennes hjärta af
ångest. Men det var ingen skarp smärta; det stack så
där som envisa, dufna höstflugor stickas. Sedan vaknade
hoppet igen. An ångest, än hopp, alldeles som det en
stilla sommarnatt kommer än en kall, än en varm
luftström. Men äfven bakom ångesten fanns den där
välbekanta lyckokänslan, det särskilda slags välbehag hon
alltid kände, när han var sjuk. Det var alldeles som
om han vore en liten gosse och hon moderligt pysslade
om honom.
Hon bar till honom tidningar och tidskrifter.
Modejournaler intresserade honom särskildt; han var en
kännare af fruntimmerstoaletter. De studerade modeplanscher
tillsammans, och de ordnade sina snäckor, som de samlat
på stranden vid karantänen.
— Du bär till mig leksaker som om jag vore en
barnunge, min lilla mamma! — skrattade han.
Så snart han kände sig bättre, pratade och
skämtade han och gjorde upp planer för deras framtida lif på
Oreanda, eller också berättade han anekdoter från
Taganrog: om deputationen af kalmuckiska furstar, som när
de fingo höra klaverspel hos öfverste Fredericks,
palatskommendanten, först blefvo förskräckta, men sedan råkade
i sådan hänryckning, att det varit omöjligt att hålla sig
allvarsam; om distriktsläkaren, fransmannen Meunier, en
förskräcklig skrodör, som bar någon persisk orden i grönt
band om halsen, i stället för stjärna, och påstod, att han
hade skött schahen och hela hans harem: set peut-étre
qu’on verra un jour un schah de ma fåcon.»
En gång föll talet på Byron. Kejsarinnan höll just
på att läsa de sista sångerna i Don Juan, där det inte
så alldeles respektfullt talas om ryske tsaren.
— Hans geni liknar skenet af en fördärfbringande
meteor, — sade kejsaren. — Byrons poesi har skapat en
Sand och en Louvel. Att prisa den är detsamma som
att prisa ett mordverktyg, som uppfunnits till
mänsklighetens fördärf. Ett sådant sätt att använda talangen
förtjänar inte att äras, särskildt inte bland kristna folk.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
