Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje delen - IV
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
.196
— Hvarför är det omöjligt?
— Där ser du: det var inte utan skäl jag nyss
frågade på hvad sätt du förstod . . .
— Det är inte det! . . .
— Jo Sasja, det är just det.
Åter sågo de förvånade på hvarandra, och som det
ofta är i vänskap, kände de, att de höllo af men ej
förstodo hvarandra. Men höllo de verkligen af hvarandra?
Hade de inte förhastat sig med sin vänskap?
De återvände till Krestovskiön, hyrde en båt och
rodde ut på hafvet.
Det var eu hvit natt. Ljust som på ljusa dagen.
Men alla färger voro blekta. Endast två återstodo —
hvitt och svart som på en kolteckning: vattnet hvitt,
himlen hvit, tom — blott med en yttersta, genomskinlig
rand af små pärlemofärgade moln, som sträckte sig från
öster till väster. En svart strimma jord, lik ett platt
streck mellan det hvita vattnet och den hvita luften.
En svart sjöbod på skefvande stolpar; svarta vassrör på
sandbankarna. Och längre utåt — platt och hvitt, luft
och vatten ej att skilja på. Dödsstillhet. En fisk slår
invid land; på en skuta längre ut dåna yxhugg;
hjulbåten Berda — Rysslands första och hittills enda
ångfartyg — på väg till Kronstadt piskar vattnet med sina
hjul, osynlig — och tystnaden blir än omätligare.
De släppte årorna. Båten började gunga likt en
vagga.
Samtalet rörde sig kring Gribojedov.
— När grefve Savadovski duellerade med
Sjere-metjev för dansösen Istomina, var Gribojedov
sekun-dant, — berättade Odojevski. — Utan honom skulle det
aldrig ha blifvit någon duell; bägge två var böjda för
försoning, men Gribojedov tussade ihop dem igen.
»Hvarför», säger han, »det vet jag inte själf, jag tror hin for i
mig.» Sjeremetjev blef sårad till döds och tumlade omkull
i snön, och den andre sekundanten, Ivaverin vid
husarerna, en festprisse men annars en snäll pojke, sprang
fram till honom, satte sig på hälarna, slog sig med
händerna på benen och skrek: »Jo nu fick du dig allt en kyss,
du Vasia!» När Gribojedov berättade det där, så skrattade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
