Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra delen - II
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
107
— allt som tinat upp frös till på nytt. Vattenpussarna
täcktes af en tunn isskorpa, hvassa snökorn yrde utefter
marken som hvit rök. Det hade kommit en andra vinter,
våren var så försvunnen, som om den aldrig hade varit.
Men ändå var det vår. Ibland skingrade sig molnen,
och det lyste fram strimmor af himlen, genomskinligt
grönblå som is. Solen gassade, snön smälte; det ångade
från taken, hästarnas ryggar blänkte våta och glänsande
som sälryggar. Gatsmutsen lyste i fjärran med en
bländande glans af silfver. Det var både vinter och vår, och
kanariefåglarna i sin bur kvittrade ömsom klagande och
ömsom muntert.
— Ingen gör något, — sade Eylejev i ett af de
anfall af modlöshet, som ofta kommo öfver honom och
som försvunno lika plötsligt som de kommo. — Men något
måste göras. Det är på tiden . . .
— Ja det är på tiden, — Bestusjev sträckte på
sig och kväfde en gäspning. Han var inte utsöfd. Först
kortspel på klubben, sedan en trojka till Jekaterinhof
och resten af natten på Gula krogen ihop med zigenare.
Han var inte upplagd att tala politik nu, han ville hellre
ha sig något starkt och berätta sina nattliga äfventyr.
Bestusjev var en hygglig pojke: god kamrat, tapper
officer och spirituell författare, medarbetare i Polstjärnan.
Men att han råkat komma med i sammansvärjningen var
ett beklagligt misstag. Pojkaktigt öfvermod, byronism
och beundran för Jakubovitsj hade förledt honom till det.
Han lekte konspiratör som barnen leka röfvare. Nu började
han emellertid förstå, att leken var farlig. Allt oftare
grubblade han öfver hur han skulle kunna gå ut ur
sällskapet utan att bryta sitt ord. Han hade sina planer
på att gifta sig till sommarn och sedan fara utomlands.
»Än så länge kan det ju göra detsamma hur det
går», tänkte han, »men om jag gifter mig, stannar jag
inte för aldrig det kvar i Sällskapet, de må säga hvad
de vill om mig.»
— Ja det är på tiden! — upprepade han med värme
och eftertryck under Rylejevs pröfvande blick, vände sig
bort, rörde om brasan med eldgaffeln och tillfogade i
hastig, affärsmässig ton:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
