Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första delen - VII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
74
min hälsa .. . Jag är för ärlig till min karaktär . . .
Nu må andra försöka ... jag kan inte . . . jag kan inte . . .
på min tunga är inget smicker . .. Min saligen
hädangångne välgörare, kejsar Paul I, blickar ned på mig från
höjden, och hans sanningskära själ gillar de känslor som
besjäla mig . . .
Han lyfte blicken mot himlen och började snyfta,
först sakta, sedan allt häftigare. Kejsaren betraktade
honom med stigande ångest; han kunde inte uthärda att
se honom gråta.
— Alexej Andrejitsj! Alexej Andrejitsj! —
upprepade han bönfallande. — Hvad är detta för slag?
Hvarför?... Gud! Gud!
Och han slog ihop händerna, han sträckte armarna
mot honom, han tog sig om hufvudet.
— Ge mig mitt afsked, lillefar! — snyftade
Araktsjejev. I detsamma fick han en våldsam hostattack,
började kippa efter andan och sjönk ner på en stol, skakande
i hela kroppen. Med rösten bruten af tårar och hosta
och till oigenkännlighet förändrad, gäll och pipig som
en gammal kvinnas, fortsatte han: — Jag vill ha lugn,
lugn ... På Tsurukansk fästning . . . Som platsmajor . . .
Det kan passa den gamla stackarn . . . Araktsjejev är
ett afskum . .. Araktsjejev är en huggorm! . . .
Araktsjejev är en reptil!
Kejsaren sprang upp likblek och darrande, och allt
medan Araktsjejev spottade sina upphostningar i
näsduken, såg han efter om det kom blod med. Araktsjejev
hade redan länge skrämt honom genom att hosta blod.
Plötsligt gjorde Alexander en förtviflans åtbörd och sjönk
också ned på en stol. Han satte armbågarna mot bordet,
pressade händerna om hufvudet, slöt ögonen och satte
fingrarna i öronen för att slippa se och höra.
Araktsjejev snöt sig bullersamt, tystnade sedan
småningom och sände kejsaren en lång, förstulen blick, lugn
och genomträngande, liksom för att utröna, ifall han nu
var mogen. Han befanns vara det. Tyst reste han sig
och började hukande smyga på tåspetsarna — den svarta
skuggan skymtade på väggen som skuggan af en jätte-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
