Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Om författarefrid och hemfrid
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
MED TVÅL OCH BORSTE
1 1 5
Vad som är skaldefrid — tyckes ingen förstå.
Anno 1870, då Mattis blev kär i mitt snille,
mina vårdade mustascher, min friska färg och
mina, till att bara vara en otäck karl, relativt
mjuka låter och fina seder och min fullkomliga
brist på moral och vördnadssinne, så var hon
rysligt på modet här i skuldsatta sjö- och
stapel-och huvudstaden Stockholm. Fröknar och
friherrinnor och svensk-akademister skuttade i
hennes trappor. Upp och ner. Och gjorde scener.
Om de ej finge rå om henne. Ehuru det var
hennes skrivbord, som behövde rå om henne.
Vi annonserade efter en geheimeskaldeboning.
Som skulle hänga på Söderns stjälper fjärran
från fröknar, friherrinnor och svensk-akademister.
Som fortfarande fingo skutta med visitkort i
hotellets trappor. Där den mondaina
författarinnan bara skulle träffas i någon författare-oduglig
och andetom aftonstund. Då man kan vara nog
dum och usel för högre sällskapsliv.
»Är här tyst och stilla och passar för
författandet av ett teaterstycke?» frågade hon. Och
pekade misstänksamt på en tapetdörr.
»Ack ja!» pep den rumuthyrande frun. Med
sin Sigurds-flöjt. (Eller käring-stämma.) »Här
bor bara min dotter och jag. Om dagarna
hålles där småbarnsskola. För små Söder-bor. Och
om aftnarna äro vi några andligt sinnade vänner,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
