Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
163
boden. Äntligen återvände Sonja och de gamla. Vi
måste i alla fall giva henne ett tecken. Jag ställde
mig i vedbodörren och hostade. De gamla stirrade
förvånade på mig men Sonja gav mig icke en
blick. De gingo in och vi voro nära att förtvivla.
Då kom hon ut, såg sig omkring och gick mot
vedboden. Hon steg in och stängde dörren. Det
var halvmörkt därinne.
Jag gick emot henne för att ta henne i famn.
Hon gav mig en rungande örfil. Så fick Medardus
en, så fick Ljung. Men hon nöjde sig inte ined
det; hon tog ett vedträ och började klå på oss.
Vi kunde inte försvara oss, vi voro lamslagna.
Hon lät oss emellertid veta, varför vi fingo detta
mottagande. I dämpad men hätsk ton frågade hon
oss, hur vi kunde vara så tarvliga att chikanera en
hederlig flicka i hennes hem! Hon gav oss de allra
fulaste namn och tillmälen. Slutligen orkade hon
icke mer, varken slå eller smäda. Vi tego alltså
alla fyra och jag för min del skalv i hela kroppen
så att jag måste sätta mig på huggkubben. Medardus
hade bevarat sin värdighet bättre än jag; kanske
hade hans illusioner varit svagare än mina. Men
hans hjärta var fullt av bitterhet och besvikelsens
högtidlighet. Han räckte Sonja nålen, sägande:
Kanske att fröken Sonja ändå vill mottaga den
här nålen som ett minne av några angenäma dagar
i Wadköping?
Medardus’ hållning väckte min livligaste
beundran och jag sprang upp från kubben. Jag tyckte
mig se ett nytt ljus i den dunkla vedboden. Genom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
