Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
143
hade han gjort flera beslag, kanske var han
liebhaber.
Ären gå och klimatet förändras. Vintermorgnarnas
snödrivor voro höga som fjä[l förr i världen, då
jag gick i första och andra. Man måste arbeta
sig fram genom dem, kämpa förtvivlat mot deras
mjuka och sugande motstånd. Rätt vad det var,
kunde man bli begraven, man kunde kvävas, det
var helt enkelt livsfarligt. Nu när jag går i femte
och sjätte, äro drivorna små vallar vid
trottoarkanten; jag hoppar över dem som ett intet. Och
alla backar ha förminskats, alla stenar och diken,
gärdesgårdar och avstånd. Även levande varelser
förminskas. Hundar, gatpojkar och lärlingar ha
krympt ihop till ofarliga varelser. För att jag nu
ska få smörj, krävs en fullvuxen buse och även
den faran är liten. Ty jag är Medardus’ vän och
han är busarnas. Busarna gilla honom, därför att
han huggit svansen av borgmästarns hund. Dådet
ligger långt tillbaka i tiden, men därom gnatas
ständigt i Wadköping. Att hugga svansen av en
hund! Ja, men varför gjorde han det? Därför
att borgmästaren efter en teaterföreställning stående
mittpå teatertrappan ljudligen yttrat:
Det var mig en rumphuggen karl!
Därmed syftande på Medardus’ far, den store
skådespelaren. Borgmästaren menade kanske inte
så illa, men det var i alla händelser en sorts kritik
och Medardus tålde ej, att man kritiserade hans
föräldrar. Han högg svansen av borgmästarns hund.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
