Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
67
kläder och rätt djupt in i köttet. Mest oroade mig
näbben som var tätt intill mitt öra. Jag tänkte:
Han äter upp mitt öra; hur ska jag sen se ut? Folk
kommer att skratta åt mig men jag slipper kanske
att vara med i sången.
Jag var för upprörd att vara rädd. Hunden
stod utanför och nosade. Han tycktes ångra sig
och gnällde ömkligt. Gnäll du,, fähund! tänkte
jag-Du har ställt till! Jag spottade på honom mellan
spjälorna. Genast började uven klappra med näbben
och trycka in klorna. Jag behövde bara draga ett
djupt andedrag för att sätta hans förfärliga näbb
och klor i verksamhet. Det gällde, att hålla sig
alldeles stilla. Pojken lät inte höra av sig;
antagligen hade han sprungit efter hjälp. Jag brydde
mig inte ett dyft om pojken. Hela min förbittring
riktade sig mot Gud. Han lovar runt den där!
sa jag inom mig. Och i detsamma tyckte jag mig
se Gud i en gubbes skepnad, stående utanför dörren
och med ena handen hållande i hundens
halsband. Han lovar jämt, att han ska hjälpa
hyggliga barn. Mig hjälper han inte. Där står han
och håller i hunden fast uven är värst. Jag tror
han är dum, det tror jag.
Så där stod jag och talade för mig själv och det
lindrade. Äntligen kom en dräng springande med
ett stycke rått kött i handen. Han sparkade undan
hunden och kom in i buren. Uven till att slå med
vingarna. Jag böjde ned huvudet och bet ihop
tänderna. Stå alldeles stilla, manade drängen. Han
lockade med köttet och visslade på ett särskilt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
