Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Aspegren ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
xenier och en satirisk dikt
Rimmar-bandet, hvari den gamla skolans
förnämste representanter häftigt
angre-pos. Derefter deltog han, både på
vers och på prosa, ytterst lifligt, ja
våldsamt, i den långvariga striden,
lät ofta öfvermodet och inbilskheten
diktera ord och uttryck, som
egentligen stredo mot hans i grunden
fridsamma karaktär, och ståtade dervid
ej sällan med en dunkelhet och svulst,
som han funnit beundransvärd hos
sina tyska förebilder. Ofta skref
han dock, äfven under denna
jäs-ningsperiod, mycket vackra dikter,
och stundom åstadkom han tillika
som kritiker sådana uppsatser, som
röjde den blifvande
literatur-histori-kern. Till hans bästa skaldestycken
från denna tid höra Er otik on,
Bergvandraren, Eohharpan, Ben nye
Bion-del, Sjöqvinnan och åtskilliga stycken
i diktkransen Blommorna, hvarest han
ådagalade en ovanligt stor förmåga
att gifva språket en musikaliskt
välljudande form. Till samma period
hör jämväl hans ofullbordade
sagodikt Fog cl Blå, som i sin
natursymbolik innehåller skatter af den
skönaste poesi. Bland hans ästetiska
uppsatser från dessa stridsår utmärka
sig fördelaktigast en granskning af
Hammarskölds poetiska studier (i
Sv. liter. tidn. 1814) och en
granskning af tidskriften Idunas 8:de h. (i
samma tidning 1820—21). Dessutom
tog han liflig del i Geijers och Afzelii
bemödande att samla de gamla
folkvisorna och offentliggjorde själf i
Poetisk kalender 1816 en samling
svenska fornsånger under titeln
ord-man sharpan.
Emellertid hade A. 1815 biifvit
promoverad till filos, magister, och
sedan han 1817—19 gjort en utrikes
resa, som var af stort inflytande på
hans utveckling, erhöll han plats som
kronprinsens lärare i tyska språket
och litera turen. 1821 utnämdes han
till docent i historia vid Upsala
universitet. Den literära striden hade
visserligen fortfarande i honom en
af sina främste kämpar, men
häftigheten lämnade rum för mera lugn,
och ordprålet fylldes af ett rikare
tanke-innehåll, på samma gång som
känslan blef innerligare och djupare.
Åtskilliga bland skaldens lyriska
dikter från denna senare period ära
något af det vackraste vi ega på
vårt språk. Många bland dem
(IIng-mön i lunden på jagtnätet band,
Vindames sånger, Sång från sjön,
Astolfs-qvådet m. fl.) tillhöra det 8. k.
sagospelet Lycksalighetens ö, som likväl på
grund af sitt allegoriska maskineri är
mindre lyckadt såsom helhet. Denna
dikt, en efterhärmning af de tieckska
sagod ram erna, men öfverglän sande
sina förebilder, anses dock som
författarens yppersta poetiska verk.
Den utkom i två delar 1824—27
samt i omarbetad form 1854 (3:dje
uppl. 1875).
1824 utnämdes A. till adjunkt i
filosofi vid universitetet, 1828 till
professor i teoretisk filosofi samt 1835
till professor i ästetik och modem
literatur. Hans studier i filosofien
buro frukt i ett arbete, kalladt
Studier till philosofiens historia och system
(1835), hvaraf dock endast första
bandet utkom. Mesta tiden af sin
mannaålder egnade han åt
forskningar i den svenska literaturens
historia, och resultaten af dessa
forskningar offentliggjorde han 1841—55
i sitt stora verk Svenska siare och
skalder (2:drauppl. 1862—63), som trots
åtskilliga brister (ovarsamhet i
meddelandet af uppgifter, okritiskt
berömmande af själsfränder m. m.) utgör en
i det stora hela förträfflig skildring af
den svenska vitterheten till och med
Gustaf III:s tidehvarf, mångenstädes
med en fin uppfattning och ett
öfver-raskande klart framställningssätt. A.
dog 1855, sedan han 1839 tagit inträ-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
