Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tio Guds bud - Sjunde budet - 42. Ärlighet och trohet - 201. Gossen och peruk-asken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
286
TIO GtTDS BUD.
SOI. Gossen och perult-aslteru
Phil. 4, 8. Allt gom är sannt, allt som är hedrande,
allt som är rätt, allt som är rent, allt som är
älske-ligt, allt som är berömligt, om det är någon dygd,
om det är något lofvärdt, tanken derpå.
Pä ön Möen i Danmark bodde fordom en
rättskaffens gammal prest, hvilken en dag begaf sig
hemifrån, för att bevista ett möte i staden Roeskilde. I
prestens församling var en fattigskola, i hvilken de
gossar, som om söndagarna bestredo chorsången, och
hos välgörande personer brukade få sina
middagsmåltider, erhöllo undervisning. En af dessa små sångare
stod just i prestens kök och väntade på maten, då
prest-frun kom ut och beklagade att hennes man, hvilken
ungefär för en halftimme sedan lemnade hemmet, rest
ifrån sin peruk-ask. "Ack, får jag icke springa efter
honom med asken?" frågade genast den hurtige gossen.
"Ja, allenast du hinner upp vagnen," sade den
bekymrade husmodern, stoppade gossens fickor fulla med mat
och lemnade honom den qvarglömda asken. Gossen
sprang åstad det fortaste han förmådde och stannade
ej förr än vid Kosters färja, men beklagligen hade man
redan rott prestmannen öfver. Barnet tog ett raskt
beslut; omtalade för färjkarlen sitt ärende, föreställde
honom den gode mannens förlägenhet, då han vid
framkomsten saknade sin högtidsprydnad, och öfvertalade
karlen att ro öfver till det ställe på den motsatta
stranden, hvarifrån han hoppades att lättare upphinna
målet för sitt sträfvande. Utan att gifva sig tid att
hvarken äta eller dricka, skyndade den lille sångaren
framåt den honom anvisade genvägen, men lyckades
icke att vid gästgifvaregården hinna upp presten,
hvilken efter gästgifvarens utsago sannolikt först sedan
han kört ännu en mil, ämnade låta hästarna hvila.
Gossen förlorade icke modet och hade slutligen den
glädjen, att på något afstånd känna igen drängen och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
