Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
310
af ondska, emedan hvarje subjekts fulländade
individualitet är hvad det subjektet någonsin högst kan
blifva, och hvilket derför icke kan hafva något mera
det subjektet befallande böra öfver sig, från Jivilket
det, om det skulle blifva ondt, i sin faktiska
bestämdhet skulle afvika.
Vi antaga således, att hvad vi här kallat
evigheten, är ett tillstånd af fullkomlig frigörelse från
all ondska. Det innebär ock frihet från all
disharmoni öfverhufvud, ty ingen disharmoni är tänkbar på
något annat område än det relativt abstrakta.
Disharmoni äger nämligen rum då, när en flerhet af
bestämningar icke stå i det förhållande till hvarandra
som de borde; men det fullständigt individuella har
ingenting vidare att förverkliga och kan då icke böra
något annat än hvad det redan gör. I förbigående
anmärkt, kunna vi också här skönja sammanhanget
mellan disharmoni öfverhufvud samt den särskilda
disharmoni, hvilken vi kalla ondska eller synd. Den
förra är ett förhållande som borde vara annorlunda;
således utan ett öfverträdt böra i vidsträcktaste
bemärkelse är ingen disharmoni tänkbar. Sålänge
disharmonien blott är en disharmoni i lindrigare mening
och ännu ingen synd, är det öfverträdda böra eller
den brutna lagen ingen ovilkorlig eller sjelfständig
lag. Men hvarje vilkorlig lag har sin grund såsom
lag ytterst i en ovilkorlig; hvarje relativt böra har
sin yttersta grund i ett absolut: det förra skulle utan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
