Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
200
lig följd. Vi hafva nu att till sist afgöra, huruvida
ett sådant hinder möjligen kan ligga deri, att naturen
i högre mening har sitt ändamål i en utom hennes
egna gränser fallande verklighet, t. ex. i den eviga
menniskan och den absoluta personen eller Gud.
Härvid anmärka vi, att då naturens ändamålsvidrighet
alltid består deri, att det till arten högre i ett visst
fall ger vika för ettr större qvantum af kraft hos det
till arten lägre; så kan denna ändamålsvidrighet
aldrig innebära, att någonting annat högre besegras och
öfvervinnes än det, som inom naturen sjelf
förekommer, eller försåvidt det der förekommer. Finnes det
således en utom och öfver naturen fallande
verklighet, så behöfver denna icke träffas af naturens
ändamålsvidrighet i den mening, att hon sjelf skulle komma
att inrymma en dissonans. Men det vore väl icke
heller deruti svårigheten egentligen skulle ligga. Snarare
skulle den uttryckas med följande fråga: är det
möjligt, att det, som äger ett absolut harmoniskt
ändamål, i sig inrymmer en dissonans? Att det är möjligt,
det är gifvet dermed, att man bevisar, att ett absolut
harmoniskt väsen finnes, att det finnes en verld, som
i sig inrymmer en mängd dissonanser, och att den
senare i den förra äger sitt högsta ändamål. Huru
det är möjligt, kan då också sägas sammanfalla med
den frågan, huru det är möjligt, att denna verlden
finnes, när det också finnes en verld af absolut
harmoni; ty om just denna verlden finnes, så finnes också
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
