Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II - Strängarna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ensam gick han.
Nu kom där en
vagn så fullastad, att dess
hvita börda lyste uppe i dimman, strängarna
vredo sig som ville de brista, men upp drogs
den till närmaste galge, sjönk som i en
vågdal
och försvann.
Han lyfte hufvudet:
År efter år. Tunga bördor, som burits
under sång. Allt steg förklaradt, tyckte han,
alla tårar, som inte blifvit fällda, saltet, de
hvita makterna i hans själ.
Här hade han lekt och längtat ut, längtat
efter sången och klara stjärnor. Nu var det
borta, stjärnorna släckta och ljusen, men ännu
var där något, som
lyste för honom och ledde
fram, och han följde vägen under strängarna.
Han ville tro, att där susade ett blommande
träd för honom, att det vuxit, och att alla dessa
år inte endast varit en rötternas hårda kamp
under jorden. Han kände det, som ströddes
blad och frukter långt öfver okända vägar.
Han tänkte på alla, som
tryckt hans händer
och gått bort: kantorn, den gamle i storkyrkan,
som han aldrig skrifvit till, inte haft hjärta att
bedröfva, var död sedan länge. Han tänkte
pä mästaren. Denne hade aldrig vändt åter
men vunnit allt, berömmelse, guld och ett hem
!
104
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
