Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Elfte kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ELFTE KAPITLET.
Martin upptog på nytt sin pärlfiskeartikel, som skulle
ha blivit färdig förr om han inte oupphörligt
distraherats av sina försök att skriva vers. Hans dikter voro
kärlekskväden inspirerade av Ruth, men de blevo
aldrig färdiga. Det gick inte på en dag att lära sig
versens konst. Rim och meter voro i och för sig ganska
allvarliga saker, men utom detta fanns det i all äkta
poesi någonting som tycktes honom omöjligt att få
grepp på, åtminstone kunde han inte fånga det i sina
egna verser. Det var diktens egen gäckande ande
som han förnam och sökte efter, men inte kunde hålla
kvar. Den syntes som en glöd för honom, en varm och
bolmande rök som alltid trotsade hans anslag, fastän
han någon gång belönades med att en liten flik blev
kvar och den vävde han in i ord som alltjämt genljödo
i hans hjärna eller svävade förbi i hans syner som en
töcknig aning om osedd skönhet. Det var som ett
gäc-keri. Han plågades av begär efter uttryck, men det
blev endast ord, ord, ord, som hos alla andra. Han läste
sina försök högt. Metern tågade fram på riktiga fötter,
rimmen voro också oklanderliga och rytmen felfri,
men den glöd och den extas han kände inom sig, den
saknades. Han förstod det inte och i förtvivlan,
slagen och betryckt, återvände han till sin artikel.
Prosan var alldeles säkert ett lättare medium.
122
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 16:29:05 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/martineden/0126.html
