- Project Runeberg -  Martin Eden /
32

(1918) [MARC] Author: Jack London Translator: Algot Sandberg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra kapitlet

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Inför hans sorglösa faror och vårdslösa skratt blev
livet inte längre en allvarlig ansträngning och möda,
utan en leksak som man kunde vända upp och ned
på hur som helst, som man kunde tanklöst roa sig
med eller kasta bort. »Lek därför!» klang det genom
henne. »Luta dig intill honom, om du vill, och lägg
händerna om hans hals.» Hon tyckte hon ville skrika
över hänsynslösheten i denna tanke, och förgäves tog
hon sin tillflykt till sin egen renhet och bildning och
ställde allt vad hon var mot vad han inte var. Hon
såg sig omkring och såg de andra hänga fast vid honom
i förtjust uppmärksamhet, och hon skulle ha uppgivit
hoppet, om hon inte hade läst förskräckelsen i sin
mors ögon — förtrollad förskräckelse visserligen, men
i alla fall förskräckelse. Denne man från det yttersta
mörkret var ond. Hennes mor såg det, och hennes
mor hade rätt. Hon ville lita på sin mors omdöme
nu som alltid annars. Elden från honom var inte
längre varm, rädslan för honom var icke längre
stickande.

Sedan satte hon sig vid pianot och spelade för honom,
för hans skull, utfordrande, med en obestämd avsikt
att betona oöverstigligheten av den klyfta som skilde
dem åt. Hennes musik var en klubba, som hon
brutalt lät falla på hans huvud, och fastän den bedövade
honom och slog ned honom eggade den honom på
samma gång. Han stirrade på henne i skräck. Hos
honom liksom hos henne vidgades klyftan; men
hastigare än den vidgades växte hans begär att komma över
den. Men han var en alltför sammansatt komplex av
känslor för att en hel kväll sitta och stirra på en klyfta,
helst när det fanns musik. För sådan var han ytterst

32

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 16:29:05 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/martineden/0036.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free