- Project Runeberg -  Martin Eden /
27

(1918) [MARC] Author: Jack London Translator: Algot Sandberg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra kapitlet

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

talade till honom som »mr Eden», hade han glömt sin
stolthet, och han rodnade av tillfredsställelse. Han
var en civiliserad människa, det var just vad han var,
på middag med folk han läst om i böcker. Han var
själv i böckerna, trevade sig igenom de bundna
volymernas tryckta sidor.

Men medan han jävade Arthurs omdöme och tycktes
vara ett mildt lamm i stället för en vilde, brydde han
sin hjärna med hur han skulle bete sig. Han var inte
något mildt lamm, och att spela andra fiolen tillät icke
den högstämda grundtonen i hans natur. Han talade
endast när han var tvungen, och då liknade hans tal
hans gång in till bordet; det blev stopp och stötar litet
» emellanåt, när han fumlade i sitt polyglottlexikon efter
ord och fick fatt i sådana han visste borde passa, men
som han var rädd att inte kunna uttala, eller andra som
han visste skulle vara obegripliga eller grova. Men hela
tiden hade han en tryckande känsla av att denna
försiktighet kom honom att framstå som en tölp och
hindrade honom att uttrycka vad han verkligen ville säga.
Hans frihetskärlek gnagde också mot detta försynta
väsen ungefär som stärkkragen mot hans hals. Han visste
dessutom att han i längden inte skulle hålla ut. Han var
av naturen mäktig både tankar och känslor, och hans
skapande ande var spänstig och krävande. Han fann
sig nu plötsligt behärskad av så mycket som i riktiga
födslovåndor kämpade att ta sig uttryck och form och så
glömde han både sig själv och var han befann sig —och
orden — de språkets verktyg han kände till — sluppo ut.

En gång skulle han säga till tjänarinnan att han inte
ville ha mera av någonting hon bjöd honom, och han
sade kort och uttrycksfullt »nix*.

27

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 16:29:05 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/martineden/0031.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free