Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Maria Stuart att ljuga — det pinade henne alltid,
och hon kunde aldrig länge uthärda att hålla
på därmed. Det är detta karaktärsdrag — hennes
öppenhet, hennes stolta ovilja emot att förställa
sig — hvilket på allvar gör henne underlägsen sina
motståndare, af hvilka de flesta funno nöje och
en viss stimulation i lögnens under detta
århundrade ända till virtuositet drifna konst.
Men hård kan Maria Stuart vara. Lika hård
som Elisabeth, ty denna vacklade ofta i sista
minuten och hade icke sällan en viss nervös
motvilja för att se sina egna anslag verkställda.
Drottningen af Skottland biter ihop tänderna och
gör det som hennes älskare har befallt henne
att göra, till och med om det är henne till
ytterlighet förhatligt: »Kom ihåg, att vore det
inte för att lyda dig, ville jag hellre dö.»
Det är denna lojalitet mot den hon älskar,
som pansrar hennes hjärta mot alla andra
känslors kraf och gör det — såsom hon själf säger
— till »diamant». Liksom hon i Frankrike som
helt ung flicka så blindt rättade sig efter Henrik
II, att hon utan betänkande förrådde sitt rike
åt honom, och liksom hon senare under sina
första år i Skottland nästan utan gensägelse
lät brodern och Lethington leda sig, lyder hon
nu såsom fullt utvecklad kvinna, undergifvet
som en slafvinna, endast och allenast den herre
hon valt sig — James Hepburn.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
