Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
skap och säkert helst från början velat hålla
saken tyst, till slut blef tvungen att ropa på hjälp
och skicka bud efter sin bror. När Moray kom,
hade hon fått tid att inse det oerhörda i Chåtelards
framfärd och var till den grad utom sig, att
hon bad och befallde brodern genast på fläcken,
inför hennes egna ögon, döda den förmätne.
James Stuart talade henne till rätta, men var lika
indignerad — eller låtsade åtminstone vara det
— som systern: han tillkallade ögonblickligen
vakten och gjorde processen kort. Några dagar
efteråt försonade Chåtelard på stupstocken sitt
brott att ha velat förgripa sig på »Drottningens
Majestät». Knox tillägger illasinnadt, att »han
förlorade sitt hufvud, för att hans tunga ej
skulle yppa vår drottnings hemligheter».
Men med den skyldiges straff var historien
icke förbi. Skandalen växte och bredde sig
långt utanför Skottlands gränser. Man talade
icke om annat, och alla Marias fiender både
hemma och utomlands fingo vatten på sin kvarn.
Randolph skref långa, indignerade och
skenheliga bref om saken till Elisabeth och Cecil,
så att, när Lethington strax efteråt kom till
London, hörde han aldrig annat än förebråelser
och pikar öfver sin härskarinnas uppförande.
Och då det åter blef tal om Marias giftermål,
kände sig Elisabeth öfverlägsen nog att vårdslöst
föreslå sin egen älskare Dudley som kandidat
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
