Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
goethehàus i weimar.
303
vänliga hänsynsfullhet, som gjorde honom afgudad af
socialt underordnade. Och äfven mot underordnade
intelligenser visade’ han sig genomträngd af den känsla,
han en gång uttryckte: »den, som håller på sig själf,
har därigenom afsagt sig rätten att ringakta andra,
och hvad äro vi människor dessutom, att vi skulle
för-häfvas öfver hvarandra?... Man får endast åldras för
att bli mildare och jag ser hos andra intet fel, som jag
ej själf skulle kunna hafva begått!»
Schiller yttrar, mot slutet af 1700-talet, att Goethe
då med otrolig lätthet inhöstat en oaflåtlig bildnings
och ett väl användt lifs frukter; att alla hans steg voro
säkra, allt famlande slut. Goethe talar själf om den
hemlighetsfulla, dämoniska makt, som var verksam i att just
sammanföra honom med Schiller, när denne senare till
stor del slutat sitt filosoferande, som var Goethe så
främmande — han, som med sanning om sig sagt, att han
aldrig har über das Denken gedach t, — och när Goethe
hade den italienska resan bakom sig, genom hvilken
hans skaparlust blifvit pånyttfödd och han klart inser,
att litteraturen är hans lifskall.
Vid hemkomsten från Italien genomlefde dock Goethe
först en modlöshetens tid med afseende å sin diktning.
Han hade funnit publiken hänryckt öfver Schillers
ynglingadrama die Räuber och greps af olust att
diktande tala till en så omogen publik. Han kastar
sig på naturvetenskapen; lian följer hertigen till kriget
i Schlesien och i det franska fälttåget, och han
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
