Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
.244
MÄNNISKOR.
Nej, dessa gamla räta och släta hus, där proportionernas
harmoni är den enda arkitektoniska utsmyckningen,
och där taken hafva mer än husets egen höjd samt
äro mossiga och brutna och bilda vindskupor, sådana
ens mormorsmor gömde sig i för att gråta med Lotte
■— de hafva den landtliga boningens äkta. stil, de hälsa
oss som ett enda stort: välkommen hem!
Invid de gamla, delvis murgrönsklädda husen i
Wilhelmsthal stodo stora slokande »sorggranar», sådana
1700-talets ungmor sydde i silke på taflorna, där Lottes
tårar synbart rinna vid Werthers urna! Invid dem var
en gammal stenbassin med en mossbelupen triton; i de
röda klippstupen kring dalen finnas grottor med
stenbänkar, och vägar slingra sig i alla riktningar uppför
de skogiga bergsluttningarna och genom ängsmarkerna,
öfver hvilka nu morgonsolen lekte. Den fulla
sommarstämningen förde mig i sinnet Goethes innehållstunga
ord, när han en annan sådan härlig sommardag låg
sjuk och, full af otålighet, kände dess timmar glida från
sig för att aldrig mer kunna njutas: »Till slut lugnade
jag mig med tanken, att sommardagar och sommarsol
också skola komma, när jag ligger i min graf och
aldrig mer kan njuta dem» — och inför nödvändigheten
af den resignationen syntes en förlorad dag honom till
slut ringa. I denna dal och denna stämning kändes
emellertid Goethe ännu i den grad närvarande, att man
blifvit föga öfverraskad om man mött honom I full
Werther-Montirung, med blå frack, gul väst och höga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
