Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ELISABETH BARRETT.
15
Redan som barn hade Elisabeth Barrett känt att
hennes sympatibehof »föllo till marken som ouppbundna
rankor». Och, sedan hon förlorat brodern, upptäckte
hon allt mer af den lifvets hvardagstragik, som består
däri att »våra närmaste ofta älska oss blindt utan att
förstå oss; att de känna oss blott konventionelt och på
sin höjd se vår profil, endast någon gång af en
tillfällighet blicka in i våra ögon!»
Till denna ensamhetskänsla kom, med återvändande
krafter, längtan efter lifvets okända härligheter.
Människorna voro för henne nästan endast namn
och så voro jordens stora skönhetssyner. Hon kände sig
»som en döende, hvilken ej skulle ha hunnit läsa
Shakespeare», och hon insåg att hon diktade under samma
slags begränsning som en blind. Hvad hon omedelbart
visste om människonaturen, det hade endast, analysen
af hennes eget själslif lärt henne.
Gärna ville hon utbytt bokkunskapen om
människorna mot dem själfva; fått känna lifvets fullhet i
alla sin varelses fibrer och icke som nu lefva
lidelsefullt och fröjdefull endast när hon gaf sig i sin sång,
en fröjd, som dessutom endast varade i själfva
diktan-dets ögonblick. Ty trycksvärtan släckte genast ali
hennes glädje; nedslagenhet och förödmjukelse öfver
huru föga hon nått sitt mål voro då så stora, att, säger
hon, det icke fanns en af hennes dikter, som hon inte
kunnat förmås att förstöra, ifall man intalat henne det
i rätta ögonblicket. . .
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
