Note: This work was first published in 1998, less than 70 years ago. Jan Myrdal died in 2020, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Psykosomatiskt dock. Den bengaliske kamraten hade rätt.
Huden är själens spegel. Jag har i sanning burit en
Nessosman-tel. Doppat mig i en Aleksanderfitta.
Maj hade tagit emot hans säd och bestrukit mig med den.
Hade jag slagit honom såsom jag önskat att jag gjort då skulle
hon kunnat blanda in även hans blod och då hade jag dött.
Jag stod i badrummet och gapskrattade.
- Inte nog med att du tvingas spela Strindberg på
järnvägsstationen och grubbla strindbergskt över faderskap, nu skall
du lägga dig till med hans nojor och hudutslag också!
När jag stod där i duschen tisdag eftermiddag den 25
augusti 1955 strök jag den inre diskussionen om faderskapet till
Majs barn.
- Hade du i fjol varit beredd att stå för ett barn du absolut
inte kunde vara far till bör du i år kunna stå för ett du troligen
är far till.
- Stryk bort!
I det som varit vårt sovrum dessa dagar öppnade jag därför
garderobsdörren och tog från hyllan det foto av Maj och
Aleksander jag lagt undan där uppe kvällen innan. Jag gick med det
in på toaletten, rev det i små, små bitar och spolade ned det.
Paris var varmt och semesterstilla. Jag läste. Jag
promenerade. På lördagen den 3 september var jag ute på PHumanités
fest. Hela Vincennesskogen en enda revolutionär marknad med
progressiv musik, progressiv vodka, progressiva böcker,
progressiva viner. Hundratusen revolutionärer i den trivsammaste
av småborgerliga fester. Då hade jag blommat färdigt. Maj
skulle snart komma ner och nu syntes ingenting längre på mig av
vad jag drabbats av i Warszawa.
Stig Carlson hade rekommenderat Tiden att ge ut min
diktsamling ’T vädurens tecken". Visserligen menade han precis
som Ragnar Oldberg att "poesin inte är hans rätta uttrycksme-
359
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
