Note: This work was first published in 1998, less than 70 years ago. Jan Myrdal died in 2020, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Maj bär sin nya tvärrandiga bomullskjol, den grå med tre
fält av smala röda ränder. Den sitter stramt över magen och
framhäver hennes höfter. Ar könslig tycks det mig. Hon har
nakna fötter i sandalerna och står med benen lätt isär,
vänsterfoten aningen framskjuten.
Men det är hennes min som är märklig. Hon ler.
Självmedvetet och samtidigt inåtvänt. Underläppen något krökt. Spotskt,
kunde man säga. Hon ser ut som hon ibland brukar göra bara
inför mig när hon är nyknullad och nöjd med att vara det men
denna gång vill hon också mitt i parken med Aleksander
bredvid sig inför kanonfotografen visa det, låta sig ses.
Jag tar fotografiet och lägger upp det på hyllan i
garderoben. Sedan står jag en kort stund på tröskeln till korridoren
och andas, återtar andningen, innan jag går ut i
vardagsrummet.
Maj sätter sig upp i Bruno Mathsson-stolen när jag
kommer. Hon fimpar cigaretten och ser på mig.
- Du ville att jag skulle veta det, sade jag.
-Vad då?
- Att du legat med honom.
- Vilken då?
- Polacken, han Aleksander.
Ett ögonblick satt Maj tyst. Så nästan fnissade hon till:
- Ja, det var barnsligt. Det var ruiner. Så dramatiskt allting
och det påverkade, det blev en stämning och så råkade han
komma i min väg. Ja, det var ju helt meningslöst och dumt.
Det är nästan hemskt. Han bara råkade vara där då.
- Så gick du och lade dig med honom?
- En vecka, det var långt. Jag förstod inte vad j ag gj orde. Du
fanns ju där.
- Var det fler killar?
- Nej, nej det var bara dumhet. Det var fel av mig. Usch.
347
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
