Note: This work was first published in 1998, less than 70 years ago. Jan Myrdal died in 2020, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
kaler. Det var fullt med flickor kring oss också. De beundrade
Svenolovs medaljer. Picassosjalen gav han bort till en brunett.
Men vi gjorde inget med flickorna, bara drack och nojsade lite.
Men trots att jag drack och skrattade hade jag hela tiden en
tjock kall knut i mellangärdet. Och när jag skrattade hörde jag
mitt skratt utifrån. Då och då såg jag också Maj framför mig
mitt i den rökiga lokalen. Ansiktet, luggen, ögonen. Så
Aleksander, hans hand på hennes axel. Det knöt sig i mig då nästan
till äckel hårt.
Fast jag sade inte hennes namn högt. Jag sade ingenting om
Maj. Jag hade aldrig sagt något om detta med henne och mig
till Svenolov. Inte i Bukarest, inte i höstas och inte nu. Han
och jag kände varandra sedan vi skulle fylla femton och vi hade
bott ihop i torpet vid Lejondalssjön och delat både pengar och
sorger. Men vi höll i alla år det helt privata för oss själva bägge
två. Fast han visste kanske. Vi kände ju varandra.
Jag lyckades strama upp mig och arbeta vidare nästa morgon
trots att knuten i mellangärdet fortfarande var lika hård. Det
var som om den knuten växte ut med trådar genom hela
kroppen, tunna trådar som letade sig fram och som förlamade. Jag
gick stelare än annars. Det fanns ingen känsel i låren heller märkte
jag när jag slog i mot bordshörnan när jag skyndade mig på
morgonen. Det blev ett litet jack, en rispa. Det blödde. Men jag
kände ingenting. Det kröp i kroppen. När jag duschade såg jag
att jag hade fått en laxfärgad kliande fläck på buken. Dock, jag
log och var vänlig och ingen i gruppen skulle få märka något.
Hur det än var hade jag ju ett uppdrag. Det skulle jag sköta.
Nu var det bara tre dagar kvar på festivalen. Jag såg Maj
ibland. Ett par gånger gick Aleksander bredvid henne. De
lutade huvudena mot varandra och talade. En gång hade han
armen om henne. Hon var huvudet kortare och lutade sig mot
honom.
331
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
