Note: This work was first published in 1998, less than 70 years ago. Jan Myrdal died in 2020, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
som grund för mitt handlande i somras när det gällde
ställningstagandet till Maj och den där läkaren, gynekologen.
Medvetande och partitagande. "Den som låter den socialistiska
kampen vara sin moraliska ledstjärna, den vet också att skicka
sig i livets detaljfrågor." Det hade jag strukit under när jag läste
det 1943. Liksom hans angrepp på "de beskäftiga
moralpredikanterna". Ja, den som tror att vi i detta "omoraliska
utsugar-samhälle" där vi "fostras till vidskepelse och hålls nere i
andligt mörker" inte bär skiten med oss, "den som tror detta är
barnsligt enfaldig, eller en charlatan". Alltså inte döma! Inte
Maj och inte någon. Analysera! Det var sådant som fick
motståndarna att kalla oss kasuister och jesuiter. Men det var
ansvar och förnuft. Vara medveten och handla målinriktat!
När jag under kriget första gången träffat Linderot hade han
gett sig tid att tala med mig och andra ungklubbister. Jag var
femton år men han talade inte ned till mig. Han resonerade
som äldre kamrat.
Han gav sig tid till detta trots att han då hade ansvar för att
samordna den underjordiska kampen mot Hitlerfascismen i
det ockuperade Europa.
Han var i Ryssland under inbördeskriget, valdes 1935 till
Kominterns exekutivkommitté och var respekterad långt
utanför partiets led, men när man gjorde en affisch där folket blev
till staffage kring hans eget ansikte - så som folkhemsfolket
var kring Per Albin på väggen till svenska paviljongen i New
York under världsutställningen - då vägrade han.
Men Aksel Larsen i Danmark vägrade inte. Han lät
kamraterna traska fram i demonstration under sitt jätteporträtt. Trots
att han förrått under kriget. Han hade angivit när Gestapo tog
honom. Det visste jag.
Men Karl Staf hade inte sagt det när vi arbetade på Ny Dag
1946. Han sade ingenting om Aksel Larsens roll trots att han
172
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
