Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte äventyret. Återfärden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
År hon ej nöjd, att hon fick fängsla mig, —
hvad minst jag hade väntat, — på en sjukbädd,
från dag till dag, i en eländig koja?
När åter jag till häst förmådde sitta,
i morse, sade man att veckor flytt.
Men nu står hennes välde vid sin gräns:
fjerrskådande: mitt öga redan blickar
det helga vatten, på hvars andra kust
lycksaligheten bor; ej vind, ej våg
i afton bryr den lugna verldsomfamnarn,
der nu han mellan skuggor badar sig
i ljus, ur aftonrodnans urna strömmadt.
En blink ännu — och han är öfversväfvad!
Men matt jag är; min sjukdom har mig tält,
änskönt den mer var själens qval än kroppens.
Min snälla häst! Tillåt minuters rast;
vår kraft förnyas må till sista färden! —
Stannar, klappande honom på halsen och bringan.
Du vill det ej, — jag ser det på din blick, —
nå, skrapa ej så starkt; du får din vilja;
men låt mig blott helt hastigt se mig om!
Jag blifvit på en tid för mycket vek.
Hur sällsamt stämde mig, vid sista byn,
den fromma skördens tafla! Och hur mildt
-ljöd upp till mig helgringningen, hvars klang
bar med sig hälften smärta, hälften tröst!
Hvar småsak gör numer mitt hjerta blödigt.
Så, hvad jag fordom såg med halft förakt,
hvar scen af menskoverldens korta dockspel, —
just nu, när jag det öfverger för alltid,
mig helig tycks och nästan afundsvärd.
Den heta dagens solsken dämpadt var
till aftonglans; små tunna, hvita strömoln
ej bröto den; ett enda blott, ett svart,
spred skugga på en fläck af skördefälten,
och i den skuggan stod en menskoskara
och hvilade från mejningen, vid klockans
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
