Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjerde äventyret, Hemkomsten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ASTOLF.
Du trollar fast mig här vid dessa grifter!
Han sätter sig på Haralds graf.
Du har mig vid diu sida nu; men redan
det börjar skymma, och min väg är lång.
FLORIO.
Du borde sky den stund, då aftondunklet
med sina grånande nattfågelvingar
far frostigt öfver jorden fram, der solen
de trötta menniskorna öfvergett;
den stund, då feberns yrselsyner åter
belägra, ängslande, de sjukas bäddar,
och under skrän af mörkrets fjäderskaror,
de vilda skogsdjur ströfva ut att söka
sin gamla oväns, menniskans, förderf;
den stund, då ondskan, mordet, skadeglädjen
med halfskyggt hån ur sina kulor titta,
och bida blott på midnattsverldens andar,
att sedan rastlöst vanka om bland dem —
olämplig är en sådan stund till uppbrott!
ASTOLF.
Den stunden just är min; en skugga sjelf
jag är, en demon, om du vill, osårbar,
och liksom de, en mörkrets konstnärsgrill,
af natten född, till natten återskickad.
FLORIO.
Du talar, som du redan medlem vore
af de fördolda varelsernas krets,
som här inunder oss, i hvilans sainqväm,
bebo de mullbetäckta sällskapssalar.
Jag ofta nog -mig förestält, hur trefligt
dernere är, hur fogsamt alla grafrum
tillsammans bilda det palats, der furstligt
dödsdrottningen förvandling har sin tron,
och i sitt diadem den sten förvarar,
som af de vise fåfängt söks på jorden,
fastän de dock ha kallat honom sin!
Men innerst brinner, på omätlig härd,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
