Lycksalighetens ö. Sagospel i fem äfventyr / 337 (1875) Author: P. D. A. Atterbom Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjerde äventyret, Hemkomsten

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

FJERDE ÄFVENTYRET.

——

HEMKOMSTEN.

—

Hyperboreernes Land.

Sommarnejd på kusten af Nordhafvet. Från en hed närmast vattnet ser
man djupt in i en fjälldal, hvars sluttande bergväggar, sparsamt
bevuxna med gran och björk, här och der visa någon enstaka boning.
Längst inne i dalen står en liten, förfallen kyrka. Framåt förgrunden,
öfver den af några stenkummel beströdda heden, vandrar långsamt en
gammal blind man, ledd vid handen af en gosse.

GOSSEN.

Hvart skall jag föra er? Till ättehögen?

DEN GAMLE.

Ja, till den hög på stranden, der jag ofta
med mina vänners andar brukat glamma,
när de på molnen, öfver dälden, hit
från kyrkans hvilogård deruppe sväfvat.

GOSSEN.

Blir ni då aldrig rädd för dessa gäster? —

Men, det är sant: ni kan ju inte se dem!

DEN GAMLE.

Jag ser dem med min inre syn, mitt barn!

Och ljufliga de äro att betrakta .. .

Det blåser kyligt nog från fjärden. Hvad?

Inbillar jag mig blott, att solen skiner?

GOSSEN.

Hon skiner, fosterfar! Men hösten står
ändå alltre’n vid våra stugors trösklar:

Atterloms Dikter. I. 15

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>