Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje äventyret. Skilsmessan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
den fagra nektarbringarn, ungdomsanden,
för evigt våra öden sainmanvigt?
Han, Amors öfverprest, som, närmast denne
och mig, beherskar ljusets landamären?
Besinnar sig.
Ack! och likväl . . .
ASTOLF.
Du bleknar? Du förstummas?
FELICIA
svårmodigt.
n
Ack, Astolf! Afven mörkret äger gudar!
ASTOLF.
Yi trotsa dem!
FELICIA.
St! Älskling, säg ej så!
Halft hviskande.
En makt jag känner, vida öfver min,
och vida öfver Amors — sjelf du vet ju,
att han är . . . nog: i allt han är ett barn
mot samma makt och nödgas sjelf den lyda.
ASTOLF.
Och denna makt? Dess namn?
FELICIA.
Ja! ser du: blott
vid tanken på det namnet, re’n mitt hår
står upp, och orden stelna på min tunga.
ASTOLF.
Hvem är då den, som så du hatar?
FELICIA.
Nej!
jag älskar henne — och likväl jag skyr
med ångest henne sjelf och hennes gåtor!
Så älskar man en hemsk berättelse,
förtäljd i kolsvart q väll; så älskas hvirfveln,
i afgrund fraggande vid klippans fot,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
