Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Bakom fronten - I
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
försiggick inom honom. Han kunde inte äta och fick
aldrig en blund i ögonen, han blev mager som en
sticka, orkade snart knappast släpa benen, och inte
ett ögonblick kunde han sitta stilla, en sådan
osläcklig eld förtärde honom invärtes. Ack, trettio
morgen egen jord låg och bidde — trettio morgen
kallade på honom med ljuv, befallande röst. Och
han hörde, kände, förstod och gick där och kvaldes
och visste ingen råd. Dag efter dag bara väntade
han att de där sakramentskade kulfåglarna skulle
sluta kretsa över hans åkrar. Men beständigt
hörde han deras djävulska krax, beständigt riste
och grävde deras klor i hans mark. En säker
död väntade vem som vågade sig dit. Han visste
alltför väl hur många sårade som dagligen buros
därifrån, hur talet av kullar och kors i skogsbrynet
dagligen växte.
Men ändå härdade han inte ut till sist. En morgon
i dagbräckningen befallde han Jasiek att spänna
hästen för plogen.
Hustrun hans satte till att voja sig och ställde
sig i vägen för honom.
— Är du stollig? Vart ämnar du ta vägen? Det
är ju att ge sig rätt i fördärvet!
— Angår dig inte. Bär ut havren i solen, så den
får torka.
— Du gör som du vill, men Jasiek släpper jag
inte av. Han är den ende jag har kvar, och du
utsätter honom för säker död. Gud i himlen, hjälp!
Och hon började bitterligen gråta.
Han gav sig inte, och utan att fråga efter hennes
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
