Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Bakom fronten - I
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ha givit nog åt kriget, så många av de mina —
kanske de ligger där redan... Ut på vägarna ger
jag mig inte... Det är min fäderneärvda jord det
här, hur skulle jag kunna ge mig av ifrån den?
— Våren drev hem dem, markerna kallar till
arbete. Innan man vet ordet av är väl alla tillbaka.
Var lugn du, straffets timme slår för tysken också.
Jag säger dig för sant, Gud har mer än han delat
ut, och han låter inte den rättfärdige förgås, sade
prästen högtidligt och travade i väg åt byn. Han
hade brått till stackarna där, till jordkulorna, fukten,
sjukdomarna och eländet. Han var allas tröst och
hjälp, fastän han ofta själv höll på att svälta ihjäl
och bodde i en oeldad källare.
Prästens ord hade slagit Michal, han vände dem
i huvudet och begrundade dem.
— Markerna kallar till arbete. Joo, säkert det.
Han såg sig omkring med en liksom vaknad blick.
Solen hade nu höjt sig över skogen likt en
guldglänsande monstrans och steg allt högre. Det ännu
bleka ljuset tände liv i de svarta, förödda tegarna,
plättarna av vintersäd började lysa gröna och de
bräddade vårflödena blänkte och glimmade. Våren
drog fram över världen, och liksom på trots mot det
oavlåtliga kanondundret, liksom på trots mot den
blint rasande döden och de tätt strödda gravarna,
sådde den med konungslig hand nytt, frodigt och
jublande liv. Kanonerna mullrade, här och där på
fälten sköt det upp pelare av eld, rök och jord, vid
synranden marscherade soldater i långa gråa led,
bajonetternas stålskogar blixtrade mordiskt. Över
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
