Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tomek Baran
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
seglande genom rymden och kastade en blåaktig
skugga över snön. Emellanåt for ett dön utefter
marken, brast sönder i miljarder dallrande ekon
och störde vinternattens gudomliga ro, emellanåt
hördes ett brummande ljud, likt en suck ur ett
jättebröst, bortifrån skogen, ibland ett dovt,
avlägset sus — sedan blev det stilla igen och jorden
låg där som i djup och ljuvlig slummer.
Tomek aktade inte på något, han gick där och
gjorde upp för sig hur han skulle stiga in till
prästen, falla till hans fötter och under tårar berätta
sina bekymmer, och han var redan så rörd att hans
ögon oupphörligt fylldes av tårar, som runno utför
kinderna och fröso i mustascherna. Sedan började
han tänka på hemmet och barnen.
— Marysia får ta tjänst och Jozia också, då blir
det lättare för mig och bättre får de det — men
hur det var, det sved ändå till i hjärtat vid tanken
på skilsmässan. Nu sover de, små stackarna, tänkte
han och trevade efter semlorna och hirsen som han
hade innanför rocken. Bara en får leva till våren,
blir det lättare att få arbete, och då kan de väl
också förtjäna en slant, tänkte han. Men nog
klämmer Vår Herre åt en stackare, nog klämmer han
åt en, mumlade han och gned ansiktet med snö.
Han stannade och lyddes. Från herrgårdsstallen,
vilkas gråa väggar skymtade långt borta, hördes
argt hundskall. Han saktade stegen och började
lyss allt uppmärksammare och ängsligare, ty
tydligare och tydligare hördes skall och ilskna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
