Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
När de kommit hem till hotellet, var han i ett
exalteradt förtjusnings tillstånd, och först denna afton
förstod hon, hvad hans konst var för honom: en del
af sjelfva lifvet eller lifvet sjelft. Kanske han hade
glömt det under den sälla h vilo tid, han genomlefvat,
och då endast sett medaljens frånsida; men en enda
liten gnista hade varit nog att återtända flamman i
hans bröst och föda en brinnande längtan att återgå
till detta lif, med dess stunder af hänryckning,
triumfer, missräkningar och bittra själsqval. Hvaije afton
följde hon honom till teatern, och för hvarje gång
märkte hon med stigande smärta, hvilken
medtäflar-inna hon egde i den konst, han dyrkade och för
hvilken hon nu kände sig så främmande.
Sin rol hade han tagit fram, och nu studerades
den på allvar under jemförelser mellan den
uppfattning, han sjelf bildat sig derom, och den, han nu såg
framstäld. När han talade, var det aldrig om annat,
men för det mesta satt han grubblande med rolen i
handen eller gick han rastlöst fram och åter på golfvet
med böjdt hufvud. Hon erbjöd sig att förhöra
honom och skämtade deröfver liksom förr; men då
brusade han upp, glömsk af att han sjelf en gång varit
den, som förledt henne dertill.
Han tyckte sig här hafva oändligt att lära, och
tiden var honom for kort, derför sade han också
en dag:
»Om du viste hvad jag ångrar de stunder, jag
förspilde i overksamhet på vår villa vid Adriatiska
hafvet!»
Det var en nästan förlamande smärta, som
genomströmmade henne vid dessa hans ord.
»Förspilde», stammade hon och såg på honom
med en blick, som väckte honom till besinning.
Han slösade då på henne ömhetsbevis, sade
henne, att denna tid vant den lyckligaste i hans lefnad,
att han aldrig kunde tacka henne nog derför och
skulle vilja gifva år af sitt lif för att kunna lefva om
den, och hon lät trösta sig — så trodde han
åtminstone — men såret var dock gifvet och bröt upp vid
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
