| 47 |
Den sjunde maj 1915 var en vacker vårdag och ångaren Lusitania närmade sig stolt och med oerhörd fart den irländska kusten. Man såg det gröna Erin mer och mer dyka upp ur det blåa havet.
Mr Jones satt som vanligt på baren och ropade till alla förbipasserande att komma och taga en drink, det var så gott för magen, och Annie satt i sin älsklingsstol på övre däcket med Bob i knäet och pekade just bortåt mot Kinsale och Queenstown och lyfte lille Bobs pekfinger och lärde honom:
»Där är Kinsale och där är Queenstown och innanför där i bukten, där är pappa nu i en stad som heter Cork ...»
| 48 |
»Äl pappa däl nu?» frågade lille Bob.
Då skedde det fruktansvärda.
Några personer hade sett en vit strimma av skum styra mot fartyget, andra hade hunnit förstå, att det handlade om en torped — men mera visste ingen innan torpeden med ett fruktansvärt dån och brak trängde in i Lusitanias sida. Den träffade bogen, en våldsam explosion hördes — och mitt i allt bråket, då en sekunds tystnad rådde — trängde den oförbrännerlige mr Jones’ röst sig igenom:
»Få vi en drink, innan vi dör!»
Det var hans sista bön här i livet — men den hann aldrig uppfyllas.
Nere i salongen stod mr Vanderbilt lugn och fattad med ett diamantskrin i handen, väntande på en dam. Guldets furste gick med ett smyckeskrin i graven.
Annies första tanke var att hårt trycka lille Bob intill sig. Så sprang hon in under det framskjutande taket av akterdäckets soltält för att skydda sig och barnet mot fallande stumpar av fartygsskrovet framifrån explosionen.
Efter ett kort ögonblick inträffade ännu en
| 49 |
Annie kastades med Bob hårt emot relingen — hon förlorade medvetandet och föll över bord ännu krampaktigt fasthållande sin lille son. —
Sedan har pressen världen runt talat nog om allt det hemska som hände, hur Lusitania, det stolta skeppet, sjönk på endast tjugu minuter, hur en mängd båtar sögos med ned, hur det dröjde hela tre timmar innan räddningsmanskap kom till platsen, hur nära 800 människor av de 2,000 ombordvarande räddades och i ytterst medtaget tillstånd fördes in till Kinsale och Queenstown.
Men det hände mera den sjunde maj 1915.
Tvänne saker.
En kvinna väntade som vansinnig telegram om att katastrofen hade inträffat, och det var miss Ethel Beaver i Toronto.
Hon fick underrättelsen och greps så av reaktionen, att hon häftigt insjuknade.
En annan av världens millioner, som läste telegrammet, var en viss George Sanderford i Cork, icke långt från Kinsale.
| 50 |
Här var ett ypperligt tillfälle att i alla fall inhämta något nyttigt vetande. Han gav sig icke ens tid till att anlita sin maskinist utan hastade, efter att hava packat litet proviant i ett paket, ned till sin charmanta motoryacht, som låg förtöjd i Corks hamn. Gasten fanns alltid ombord och efter några minuter sköt motoryachten för full fart ut från hamnen.
»Varthän, sir?» vågade pojken fråga.
»Till olycksstället där Lusitania sjunkit.»
»Rädda folk, sir?» undrade pojken, som strängt uppfostrats i satsen att »tala är silver, tiga är guld och fåordighet är bättre än radium».
»Det också. Men egentligen för att få en idé.»
Och ingenjör Sanderford löste litet på tungans band, fast John bara var en pojke — men en intelligent sådan.
»Jo, ser du, Jack, jag hör inte till de där vanliga uppfinnarna, som tycka att platsen, där en uppfinning göres, är en bisak.»
»Nej, sir.»
»Utan jag anser, att själva stället, på vilket en olycka tilldragit sig, bör vara ägnat till att framföda en idé till samma olyckas avvärjande.»
| 51 |
»Verkligen, sir?»
»Som jag säger. Man talar om, att ’det ligger någonting i luften’. Nåväl — om det i så fall ligger en olycka i luften, så ligger det också ett botemedel mot samma slags ny olycka i luften. Ty det finns intet positivt utan dess motsvarande negativism, Jack. Men det begriper du inte.»
»Nej, sir. Men Lusitania ligger i vattnet och inte i luften.»
»Gå ned och packa upp provianten, Jack.»
Och medan gossen försvann genom luckan bet sig ingenjör Sanderford i läppen och förargade sig smått över att han talat med John.
Men — tillbaka till vad han sagt pojken, så låg det verkligen — i alla fall för honom — en djup sanning i detta att platsen spelade en så stor roll. Han begagnade sig av det gång på gång då han glömt något. Han gick helt enkelt tillbaka till den plats där han tänkt tanken och se — han »kom på» saken igen. Och hans största uppfinning, den om sättet att framställa färskt bröd av gamla brödkanter, den hade han gjort vid frukostbordet — — —
»Nå — alltså — — — — där ser man», tänkte Sanderford.
| 52 |
En maskinskada gjorde, att man först nästa dag i skymningen nådde fram till olycksstället, och där höll motoryachten stilla.
Ingenjör Sanderford satt och tänkte, oberörd av båtar som kommo och gingo, död för hemskheten i omgivningen.
Han specialiserade för sig undervattensbåtens problem.
Han mindes hur Otto Weddigen, den tappre kaptenen på U9 lär hava yttrat:
»Jag strider ej mot människor, utan mot skepp.»
Ja, där var verkligen pudelns kärna. Ty kunde undervattensbåtar, utan risk att själva bliva skjutna, så nog försökte de att varna ett fartyg innan detsamma torpederades.
Nå — då vände man om saken — ställde den så att säga på huvudet — och detta borde hava till följd att undervattensbåtarnas arbete helt enkelt omöjliggjordes. Läte man nämligen — när annat var ogörligt — en torped verka så, att endast besättningen dödades, då däremot fartyget räddades — ja, då skulle hela detta farliga vapen, undervattensbåten, hava skaffats ur världen.
Men huru?
| 53 |
Vanvett!
Vad är en undervattensbåt mot ett väldigt slagskepp?
En pygmé.
En insekt som lätt kan såras av det svagaste skott och totalt förstöras.
Men insekten har också en gadd som den osynlig sticker jätten med.
Och det är klart att insekten ej utsätter sig onödigtvis för jättens krossande handgrepp — och det skulle den göra om den varnade kolossen.
Ett skott vore svaret och insekten ginge, dödad, till bottnen.
