Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Kaptenskan grät ej, men hon var den enda, hvars
ögon voro torra.
Då nu bönerna voro sagda och grafven uppkastad,
gingo alla därifrån bort till vagnarna. Endast kaptenskan
och Anna Stjärnhök dröjde vid grafven för att bjuda den
döde ett sista farväl. Den gamla satte sig ned på
grafkullen, och Anna tog plats vid hennes sida.
»Se,» sade kaptenskan, »jag har sagt till Gud: ’Låt
döden befriaren komma och bortföra min son, låt honom
bortföra den jag älskar högst till de stilla gårdarnas fred,
och inga andra tårar än glädjens skola komma i mina
ögon; med bröllopsståt vill jag följa honom till hans graf,
och min röda rosenbuske, den rikblommiga, som står utanför
mitt kammarfönster, skall jag flytta ut till honom på
kyrkogården.’ Och nu är det så, min son är död. Jag
har helsat döden som en vän, kallat honom med de ljufvaste
namn, jag har gråtit glädjetårar öfver min sons
stelnade ansikte, och till hösten, då bladen äro fällda,
flyttar jag hit min röda rosenbuske. Men vet du, som
sitter här vid min sida, hvarför jag sändt sådana böner
till Gud?»
Hon såg frågande på Anna Stjärnhök, men flickan
satt tyst och blek bredvid henne. Kanske kämpade hon
för att döfva inre röster, som redan där, på den dödes
grafkulle, började hviska till henne, att nu ändtligen var
hon fri.
»Skulden är din,» sade kaptenskan.
Då sjönk flickan tillsammans som under ett klubbslag.
Hon svarade ej ett ord.
»Anna Stjärnhök, du var en gång stolt och egensinnig,
då lekte du med min son, tog honom och försköt
honom. Hvad var det mer? Han fick finna sig däri, han
som andra. Kanske ock, att han och vi alla älskade
dina pengar lika mycket som dig. Men du kom igen,
du kom med välsignelse till vårt hem, du var mild och
saktmodig, stark och god, då du kom åter. Du omhuldade
med kärlek, du gjorde oss så lyckliga, Anna Stjärnhök,
och vi lattiga människor lågo för dina fötter.
»Och dock, och dock har jag önskat, att du ej kommit.
Icke hade jag då behöft bedja Gud förkorta min sons lif.
I julas skulle han uthärdat att mista dig, men sedan han
lärt känna dig, sådan du nu är, hade han ej haft
kraft därtill.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
