Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
af en vrede, mullrande som åskans, döfvande som blixten.
»Med hvad rätt», tänker hon, »bär grefvinnan Dohna
denna bukett blåsippor, plockade pä strandvägen vid
Ekeby?»
De voro alla frestare: Sintram, grefvinnan, alla människor
ville locka Gösta Berling till det, som ondt var,
men hon skulle försvara honom, mot alla skulle hon
försvara honom. Om det än skulle kosta hennes hjärteblod,
skulle hon göra det.
Hon tänker, att hon måste se de där blommorna
rifna ur grefvinnans hand och förkastas, förtrampas,
förkrossas, innan hon går ut ur det lilla blå kabinettet.
Hon tänker detta, och hon börjar en strid mot de
små blå stjärnorna. Ute i salongen luta de gamla fruarna
sina vördnadsvärda hufvuden mot stolskarmarna och ana
intet, herrarne blossa i ro och lugn på sina pipor inne
i grefvens rum, allt är frid; endast i det lilla blå
kabinettet rasar en förtviflad strid.
Ah, hvad de göra väl, de, som hålla sina händer
från svärdet, de, som förstå att stilla förbida, att lägga
sina hjärtan till ro och låta Gud styra! Alltid far det
oroliga hjärtat vill. Alltid gör ondt det onda värre.
Men Anna Stjärnhök tror, att hon nu ändtligen sett
ett finger i skyn.
»Anna,» säger grefvinnan, »berätta en historia!»
»Om hvad då?»
»Åh,» säger grefvinnan och smeker buketten med sin
hvita hand. »Kan du ingenting om kärlek, ingenting om
att älska?»
»Nej, jag vet ingenting om kärlek.»
»Så du talar. Finnes då ej här ett ställe, som heter
Ekeby, ett ställe fullt af kavaljerer?»
»Jo,» säger Anna, »här finnes ett ställe, som heter
Ekeby, och där finnas män, som suga landets märg, som
göra oss oskickliga till allvarligt arbete, som förstöra vår
uppväxande ungdom och förleda våra snillen. Vill du
höra om dem, vill du höra kärlekshistorier om dem?»
»Det vill jag. Jag tycker om kavaljererna.»
Då talar Anna Stjärnhök. I korta strofer, som ur en
gammal hymnbok, ty hon är nära att kväfvas af stormande
känslor. Dold lidelse darrar under hvarje ord, och
grefvinnan måste både förskrämd och intresserad lyssna
till henne.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
