Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
vargarna sleto i det gröna resskärp, och hörde deras
flämtande andedräkt. De visste, att de ej skulle råka
någon människoboning före Berga, men värre än döden
syntes Gösta att se dem han bedragit. Han förstod ock, att
hästen skulle tröttna, och hvad skulle det då blifva af dem.
Då sågo de Berga gård i skogsbrynet. Ljus brunno
i fönstren. Gösta visste nog för hvems skull.
Dock nu flydde vargarna, fruktande för människors
närhet, och Gösta åkte förbi Berga. Han kom likväl icke
längre än till det ställe, där vägen ånyo fördjupar sig i
skogen, där såg han en mörk grupp framför sig —
vargarna inväntade honom.
»Låt oss vända om till prestgårdon och säga, att vi
gjort en lusttur i stjärnljuset. Detta går ej.»
De vände, men i nästa ögonblick var släden omhvärfd
af vargar. Grå gestalter skymtade förbi dem, de hvita
tänderna blänkte i vida gap, och de glödande ögonen lyste.
De tjöto af hunger och blodtörst. De blänkande tänderna
voro färdiga att hugga in i mjukt människokött. Vargarna
hoppade upp på Don Juan och hängde sig fast i seltyget.
Anna satt och undrade, om de skulle äta upp henne helt
och hållet, eller om något skulle bli kvar, och om
människor nästa morgon skulle finna söndersargade lemmar på
den nedtrampade, blodiga snön.
»Nu gäller det våra lif,» sade hon, böjde sig ned och
grep Tankred i nacken.
»Låt vara, det tjänar till intet! Det är ej för hundens
skull vargarna äro ute i natt.»
Därmed körde Gösta in på Berga gård, men vargarna
jagade honom ända fram till trappan. Han måste värja
sig för dem med piskan.
»Anna,» sade han, då de höllo vid trappan, »Gud
ville det inte. Håll nu god min, om du är den kvinna
jag håller dig för, håll god min!»
Därinne hörde de bjällerklangen och kommo ut.
»Han har henne!» ropade de. »han har henne. Lefve
Gösta Berling!» Och de nykomna rycktes ur famn i famn.
Det gjordes ej många frågor. Natten var långt framskriden,
de resande voro uppskakade af sin vådliga färd
och behöfde hvila. Det var ju nog, att Anna var kommen.
Allt var godt. Endast Corinne och det gröna resskärpet,
mamsell Ulrikas värderade gåfva voro förstörda.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
