Bohuslän, det är sill, gatsten och moderna badorter. Den största nöd och den största lyx bredvid varandra.
- Här sade doktorn, är det två fenomen, som dominera bilden. Dels en konstant avfolkning av landskapet, dels en hastigt sjunkande nativitet. Folk har ingenting att leva på. Söker därför, såvitt möjligt, att flytta till andra delar av Sverige.
På min fråga, var det var bäst, och var det var sämst, blev svaret:
- Bäst ute på de stora öarna. Sämst inom stenindustrin, i dess arbetarbaracker.
Och på min fråga om de vanliga sakerna: grundförhållanden, brunnar, vatten, slask, biutrymmen, blev svaret genomgående:
- Dåligt! Dock har del blivit något bättre efter barnförlamningsperioden 1936. Då blev man skrämd. Man började ordna om brunnarna, smittan kunde ju ha kommit genom vattnet. Och det ena gav det andra. Men avträdena äro ruskiga Små, ruckliga, utomordentligt smutsiga skjul, som knappt kan stå för sig själva.
Det fattiga Blekinge avtecknade sig vid minnets horisont, det hade ju varit likadant där.
- Värmledning, då? Införes det vid ombyggnad?
- Nej. Men man har en mani att flytta in, förrän huset är färdigt, bara ett rum är klart. Så fryser man. Och ändå är man här i Bohuslän rent otroligt rädd för drag - på land! Inte på sjön.
- Och folket?
- Snälla, lojala, hederliga över lag. Ett mycket bra folk. Schartauaner. Men det märks föga.
- Och till sist, doktorn, hälsovårdsnämnderna?
Doktorn log stillsamt.
- Nå, då far vi till det sämsta!
Bohuslän är Sveriges mest skulpturala landskap, därför att det är - d.v.s. mot havet - en enda trädlös, naken klippa. Att titta på denna kust är som att titta en riktigt utpräglad, mager, benig engelsk gentleman i ansiktet. Eller en egyptisk mumie.
Men i själva verket väcker hela Väst-Sverige till livs en historisk spöksyn i ens inre. Både Västergötland, Dalsland och Bohuslän voro en gång blomstrande export- och handelsområden och gammalt i världen mäktiga riken. Redan Tacitus omnämner ju hästexporten från vad som nu är Västergötland, och senare, under 1800-talet, var detta landskap tillsammans med Värmlandsnäs centrum för en väldig havreexport till England. Från Bohuslän hade gått en motsvarande export av virke, timmer, mastträn etc., från Dalsland hade skogarna runnit ner till Uddevalla, Strömstad och Fredrikshald och vidare ut i världen.
Nu var havreexporten från Västergötland slut. Virkesexporten från Dalsland var en bagatell, folket hade flytt till Amerika, några spillror funnos kvar. Bohuslän var avskalat och blankt som ett ägg, folket vandrade till andra delar av landet.
Det var kort sagt ett Sverige, som hade varit.
När jag tänkte på detta, steg Sverige av i dag för min inre blick. Sköta vi landet bättre? Födelsesiffran var överallt i sjunkande, understödstagarmentaliteten på sina håll i stark tillväxt, de sämsta raselementen omvårdades, de bästa lämnades utan ledning, överfyllde industrin och jäste av missnöje, landet saknade ett klart fixerat mål för sitt liv, sin politik, flöt som en grann pappersros från en galamiddag på världskonjunkturens vågor.
Vart skulle dessa vågor vagga det? Skulle... eller skulle inte...
Jag avbröt funderingarna och riktade min uppmärksamhet på bygden.
