När Hedin och jag blivit ensamma, sedan vi tagit farväl av den utmärkte ciceronen, som skakat min hand med orden:
- Det är värdefullt, att landet får känna den verkliga ställningen i bostadsfrågan och vad med den sammanhänger! sade jag till Hedin:
- Nåå? Vad säger du?, Du har ju sett inte bara olika delar av Sverige utan också en del av Amerika.
Han teg en stund på sitt vanliga eftertänksamma sätt, svarade därpå:
- Du vet, jag blev häpen. Ska du skriva som det var?
- Naturligtvis.
- Folk kommer inte att tro dig. Du vet, här i Sverige är dom tokiga. Du vet, i Staterna kan man kritisera. Då säger dom: well, vi ska göra om'et. Men du vet, i Sverige är det annat. Och i synnerhet nu. Och du vet, allmänheten vet ju ingenting. Dom tror på tidningarna, och tidningarna upphöjer ju allt svenskt till det främsta i världen.
- Det är sant, men jag har mina anteckningar, och även om de misstänkas, så har jag en sak, som man måste böja sig för: teckningarna och fotografierna, i synnerhet teckningarna. Kameran ljuger, men inte blyertspennan. Och till sist: jag har varje plats noterad i anteckningsboken. Det står var och en fritt, som önskar kontrollera mina uppgifter, att fara och se efter.
- Ja, det är sant. Det är sant.
- Men det är inte det, som sätter myror i huvudet på mig just nu, utan en helt annan sak. För det första: lade du märke till barnen i första stugan?
- Ja.
- Har du sett rarare, vackrare ansikten, renare blickar?
- Nej, du vet, jag vart häpen.
- Tänk på alla bortskämda ungar i städerna. Flickorna, i samma ålder som flickan här, allaredan med pudrade ansikten, sminkade läppar och i vissa fall och vissa kretsar rödmålade naglar. Handväska med spegel och ofta nog preventivmedel. Bakelser och snask till dagligt bruk, plus cigarretter. Silkesstrumpor, högklackade skor, ondulerat hår. Inga syskon att ta hänsyn till, att hjälpa, ta hand om, tävla med. Bortskämda av föräldrarna. Lillgamla, blaserade, frågande bara efter en sak: nöjen, nöjen och nöjen. - Ja, och du vet, vad jag tycker är rena Bellman, det är, att i Stockholm finns det 55 procent äktenskap utan barn. Och du vet en sak till: 10 procent av alla stockholmare lever ju på understöd av det allmänna.
- Ja, det är just allt detta. Exakta siffrorna för vad du nu rör vid minns jag inte, men det är fenomenet. Och nu ställer sig problemet för mig så här: dessa barn, som födas och växa upp långt från städerna i fattiga torpstugor, utan nöjen i hårt arbete, de se ut som de barn vi nu sett. Är det då lönt, är det då rätt att söka få sådana förhållanden för dem, att de bli som ungarna i städerna? Det är det, som är frågan Och likadant med de gamla. Vinner Sverige och vinner dess enskilda människor på, att den s. k. stadskulturen utan vidare förs ut på landet? Vad blir följden? Vad är i detta fall rätt, och vad ar orätt? Vilken ståndpunkt ska jag inta? Det är problemet just nu. Du ser själv.
- Ja, du vet, jag säger bara: det är skönt, att en annan slipper yttra sig.
- Neej, min gosse, varje svensk är skyldig att ta ståndpunkt. Ingen kommer förbi. Förr eller senare måste hela det här problemkomplexet redas upp. Och nu ska vi se på andra sidan av saken. Har du hört talas om kvartil- och medianinkomst?
- Nej. Vad menas med det?
- Medianinkomsten är den inkomst som ligger i mitten när man ordnar en lönegrupp efter storleksordning. Om uppställningen delas i fyra lika delar kallas gränsen mellan de två övre fjärdedelarna övre kvartilen och gränsen mellan de två nedre fjärdedelarna nedre kvartilen.
Och vet du nu, vad den undersökning av familjeinkomsterna i Sverige av i dag, som gjorts i samband med folkräkningen 1935/36 och specialundersökningen av bostadsförhållandena i 100 av rikets landskommuner, utvisar? Nej. Nå! Jo, den visar, att antalet hushåll med under 1.000 i inkomst - jag behöver inte specificera allt vad statistiken här rör sig med, utan kort och gott: med under 1.000 kr. i inkomst uppgår till 42,5 procent av hela antalet. Alltså: nära hälften av hushållen ha mindre än 1.000 kronor i inkomst. Vidare: 32,3 procent ha en inkomst upp till 1.900 kronor och lite över en fjärdedel av hushållen eller 25,2 procent ha kring 2.000, medan endast lite över en tiondel eller 10,9 procent ha 3.000 och däröver.
- Ja, men, Herre Gud, då är ju Sverige fattigt.
- Inte vet jag. Men hör på nu! Statistiken visar vidare, att över hälften av samtliga hushåll i de undersökta kommunerna med en vuxen familjemedlem, utan eller med minderåriga barn, har en familjeinkomst, som understiger 600 kronor. Och vad vi nu har sett i dag i de stugor vi besökt, det är helt enkelt en bild från den nedre fjärdedelen av inkomsttagarna i Sverige, sådant deras liv gestaltar sig, och om statistiken är riktig, så betyder det, att på detta sätt, under sådana ekonomiska villkor skulle praktiskt taget halva Sveriges befolkning leva. Det vill säga på landsbygden. Men som man vet, att trångboddheten och snusket icke är bättre i stort sett i städerna, så har man här, såvitt jag förstår, bilden av ett bostads- och människoträsk utbrett över hela landet, som naturligtvis förr eller senare måste dräneras.
Följaktligen, begriper du, står jag här, eller, om du vill, sitter jag här i Radiotjänsts bil med Medicinalstyrelsens direktiv på fickan och frågar mig, vilket är bättre: fattigdomen och snusket, som tycks fostra en kraftig och härdig, renögd ras eller en förbättring av standarden, som tycks medföra försvagande, förvekligande och moralisk förnedring av rasen? Vet du, vad jag svarar?
- Nej.
- Vad vi hittills sett, få vi betrakta som stickprov, som trevare. I morgon ha vi första prästen, och då få vi höra, vad han har att i saken anföra. Och för resten få vi, i sista hand, ärligt och så opartiskt som möjligt helt enkelt avlägga rapport om vad vi sett och hört.
På vilket vi sovo mer eller mindre gott i ett stationssamhälle för
att nästa dag vakna till vår förste präst.
