Klockan var halv nio när vi startade från min port, Nytorgsgatan 24 på Söder i Stockholm, och morgonen var het med stora, hotande, skärvita moln över den larmande staden. Först hade jag naturligtvis att ordna en atmosfär mellan Hedin, som jag bara i förbigående tryckt handen på uppe Radiotjänst, och mig själv.
Han hade prövat olika yrken men var egentligen skogskarl och hade tillbragt sex år i U. S. A. Han var lugn, tyckte inte särskilt om Stockholm, ansåg att det var primitivt och vi resonerade om svårigheterna att i denna frenetiskt byggande stad till rimligt pris få en människovärdig lägenhet för en ungkarl. Under tiden passerade vi Folkungagatan och Götgatan upp till Ringvägen, som vi följde fram till Hornsgatan och kommo så över Liljeholmsbron ut på södra utfartsvägen från Stockholm, stadsbullret sjönk bort bakom oss, Sverige började titta fram omkring oss. Knoppande träd, grönskande buskar, vårarbete på de torrgrå åkerfälten, svanar på blåa sjöflikar och så - vägarbete. Det som skulle ackompanjera oss hela resan.
Jag tittade mig omkring. Det var några år sen jag bilat denna väg. Jag kände knappt igen mig. Jo, träden voro desamma, de kraftiga Sörmlandsekarna, och vägen var - Gud sig förbarme! - också densamma! Finns det en huvudstad i Europa med uslare infarts eller utfartsvägar än Stockholm?
Vi ska inte tala om den norra, från Uppsala, där man kilas in mellan gravar, likvagnar, spårvagnar, bussar, cyklister, bilar i kö och svettiga sörjande i blombuketter på en knagglig Grönköpingsgata. Men även södra in- eller utfarten är usel: dålig, sönderkörd vägbana, smal, krokig, snål på något vis. Det förefaller faktiskt, som om Stockholm aldrig skulle kunna lära sig att det finns någonting utanför dess tullar. Där börjar det Stora Intet, som det dock lever på och som heter Sverige.
Och det var detta Stora Intet i stockholmarnas ögon, som jag faktiskt inte kände igen. Det var en nybebyggelse, som var helt enkelt häpnadsväckande, det var som om det varit vulkaneruption i Stockholm och dess hus slungats i massor ut över kringliggande grönskande skogar och fält. Funkis i vitt och ljusgult och blekgrönt och Boro-hus och Svenska Trähus eller vad de heta och hus av alla färger, former och firmamärken, en gata under full uppmarsch ända ner till Södertälje.
Och så mitt i hela härligheten: gamla låghalta, puckelryggiga, reumatiskt vingliga och knöliga, grådammiga, med utskottsglasfönster grönt skelande hus och kåkar och kojor bland knotiga äppelträd som fattighjon från urgamla tider.
Min marschmelodi spelade upp i denna blandning och motsättning, så fort jag fått Stockholms höghusbebyggelse bakom mig. Sverige av i går och av i förrgår och Sverige av i dag och i morgon ställde upp. Jag begrep, att jag aldrig hade sett detta Sverige förut. Jag hade sett Natur-Sverige, med dess jordbruk och industri, skogarnas, älvarnas, gruvornas, fabrikernas, hamnarnas Sverige, men icke Människo-Sverige med dess hem, där alla de arbetande människorna sovo, åto, sjöngo, grälade, gjorde och födde barn, dogo, gräto, begravde, döpte, förlovade och gifte sig, kort sagt där de voro människor och ingenting annat, de krafter, av vilka Sveriges framtid skulle formas.
Hur såg allt detta ut?
