Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 7. Stockholms kapitulation - § 2
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
STOCKHOLMS KAPITULATION
30.5
§ 2.
Så voro de följande dag, efter en djup sovnatt på
tåget, åter i Stockholm.
— Hur känner sig professorn vid återkomsten hit?
frågade herr Ankarsparre, då de båda
forskningsresandena stodo på Centralens trappa med
Vasagatans trafik framför sig.
— Gladare, min herre, ty nu känner jag meningen
med Sverge, och nu är löjtnant Gobsmans
ödestimma slagen.
Den avgörande drabbningen skulle alltså nu stå,
och den fick i korthet följande förlopp.
Herr Ankarsparre sökte upp den glade löjtnanten
på hans kontor vid Munkbron och påminde honom
om vadet.
— Vadet, käre Patrik? Vilket vad? sade denne
evige stockholmare.
Herr Ankarsparre explicerade.
— Ja — så! Om den där förbannade landsorten!
Ja, jo! Visst! Nu minns jag. Det var ju en
champagnemiddag! Härligt! Det ska du få. Vilka ska vi
be komma?
Herr Ankarsparre föreslog, att det bara skulle bli
en liten herrmiddag med värden och de båda
forskningsresandena, och så blev överenskommet.
— Visserligen är ju iWöhlgemuth galen. Det vet ju
alla, herregud. Men det är en rar gammal gubbe,
med många riktigt trevliga och lustiga idéer! sade
den alltid hjärtegode Karl Gobsman.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
