- Project Runeberg -  Niclas Lafrensen d.y. och förbindelserna mellan svensk och fransk målarkonst på 1700-talet. Konsthistorisk studie /
80

(1899) [MARC] Author: Oscar Levertin - Tema: Sveriges allmänna konstförening
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

t. ex. i grossh. Osterlinds samling). Hofkontorets Brefbok för 177o visar, att de tre första voro
aflevererade på hösten detta år. Priset var 400 dal. k. m:t stycket. Betalningsorder till
Statskontoret af den 24 maj 1774 ådagalägger, att Lafrensen ytterligare detta år erhöll
1000 dal. k. m:t för tvennc porträtter af Kungen och Prins Carl >insatta i braceletterv,
som monarken förärat Hedvig Elisabeth Charlotta till förmälningsgåfva. Lafrensen utförde
säkerligen under denna tid en mängd miniatyrporträtt af enskilda. Bevisligen från denna
tid äro dock blott trenne arbeten: ett porträtt af en sjöofficer i flottans uniform,
signerad Laf 1774 (i grosshandl. S. Josephssons ägo), med blå rock och guldgaloner,
konstnärens själfporträtt från 1773 i fria konsternas akademi och slutligen den vackra
half-figurbilden af aktrisen, madame des Roches. Alla dessa arbeten låta oss lära känna en
ung konstnär, som hvarken nätt fram till en verkligt individuel uppfattning eller en
speciel teknik och som arbetar med ännu osäker och vacklande hand. Dessa tidiga Gustaf
Il I-porträtt (retrosp. utst. 1898) äro synnerligen vekt hållna, svaga i karaktäriseringen
men skildra lyriskt vackert den ännu outbildade fursten, drömmaren från Ekolsund.
Skuggningen är grönaktig, färgen blek och kraftlös, utförandet af bilden mot de
grönskiftande fonderna rätt mekanisk. Sjelfporträttet, i hvilket man väntat en djärfvare
behandling, kan ej heller jemföras med livad Lafrensen under senare tid åstadkommer. Också
här är skuggningen otrefligt grönaktig, och den gendarmfärgadc rocken med sina små
hårda veck röjer ej den blifvandc mästaren i stoffmåleri. Tänkar man ett ögonblick pä
Ilalls sjelfporträtt verkar Lafrcnscns ännu gammaldags och bundet med tafatt försök
att behandla elfenbenet fritt och suveränt. Bäst är utan fråga den bekanta bilden af
madame des Rochcs, medlem af Adolf Eredriks och Lovisa Ulrikas franska teatersällskap,
som väl hemförlofvades 1771, men af hvilkets medlemmar flera stannade längre kvar i
Sverige. Sångerskan sitter och spelar pä luta en liten operettmelodi, ur le Devin du
Village kan man antaga. I lon är klädd i grön klädning med tyll och grön kofta med
pelskant. En slöja faller trän den höga hårklädseln af pärlor och band, en s. k. > pouf .
Ansiktsuttrycket är dödt, sångerskan tänker ej ens på sin egen melodi — men något
starkt dramatiskt eller lidelsefullt lif öfver den menskliga fysionomien präglar ju ej heller
Lafrensens senare arbeten. Ileltonen är gröngrå af en ytterst delikat och dämpad klang.
Färgen är pålagd med en tunn spetsig pensel, som ingenstädes drager ett bredt drag och
karnationen går onaturligt i brunt, men i detaljen framträder den förfarna konstnären,
och slöjan har det mjukaste fall öfver den lätta, mjuka tyllen.

I augusti 1774 var Lafrensen åter i Paris. Säkerligen fann han marknaden för liten
hemma. Roslins och I halls föredömen lockade också med löften om triumfer i konstens
hufvudstad. Paris hade nog dessutom en rent personlig och oemotståndlig tjusning för
den kvinnans dyrkare, den älskare af det förfinade och frivola lifvet, som Lafrensen
tydligen var. Vid tillbakakomsten till Seinestaden fann han sin landsman Hall erkänd som
ostridd förste mästare inom miniatyrmåleriet med en framställning, hvilken både i fråga
om djärfhet och finhet knappast kunde öfverträffas. Detta dref Lafrensen helt säkert att
i gouachemåleriet söka sig en specialitet. I lär fanns också en stol ledig att taga i
besittning. Baudouin, genrens snille, hade dött 1769 och ej lemnat efter sig någon
tillnärmelsevis jemngod efterföljare. Redan kring 1778 har Lafrensen emellertid slagit igenom
som gouachemålare. Gravörerna och däribland män af första rang som de Launay

började reproducera hans små taflor, och så spriddes de små kompositionerna och
målarens rykte som en elegant och älskvärd konstnär med dem.

Allt ifran 1778 nämnes hans namn i auktionskatalogerna som en erkänd artists, och
snart talas det populärt om en gouache af Lavreince som om en vignett af Gravelot,

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 16:00:32 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/lolafrens/0118.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free