- Project Runeberg -  Niclas Lafrensen d.y. och förbindelserna mellan svensk och fransk målarkonst på 1700-talet. Konsthistorisk studie /
22

(1899) [MARC] Author: Oscar Levertin - Tema: Sveriges allmänna konstförening
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

XVIIL) en motbild med samma anda, belyst bland annat af bref till vår egen landsman,
Le Bas’ elev Rehn.

Gästvänligt och öppet mottogos främlingarna. Ty någon djupare afvoghet med
anledning af den oerhörda tillströmningen af utländska konstnärer till Paris fans ej —hvem tänkte
på att Rouquet var génévare, Wille tysk eller Hall svensk? Det var Frankrikes stora tid,
då det utan fruktan, viss på sin assimileringskraft, var stolt öfver att samla Europas
utvalda andar inom sina gränser och hålla öppen taffel med rinnande vin för alla verldens
älskare af tankens och konstens skönhet. Men just detta intryck af outtömlig vitalitet, af
skönhet och förfining, icke mödosamt och isoleradt kultiverade som hemma pä mager
kalljord, men spirande och växande med samma yppighet som grönsaker och drufvor ur Isle
de Frances mark, var det, som berusade de svenska resenärerna, när de kommo till Panden
régimes Paris, smutsigt och lysande, behållande ända in i revolutionen ett sydländskt och
pittoreskt utseende, som det sedan förlorat. Lyxens glädje, kvinnans förförelse, det
förnäma lifvets elegans, katolsk brokighet mötte öfveralt främlingen frän det allvarliga,
protestantiska vinterlandet, och det var dessa intryck, som omsattes i de svenska artisternas
konst till ett hastigare tempo, en lättare och lifligare penselföring, en nervösare, smidigare
formgifning. Stockholms Bellmanska verldsglädje med de rosenröda skyarne och de i
vemod så lätt förbleknande tonerna flngo en djupare brand i återskenet från alla löjen
och lusteldar i »La douce France».

De första svenska målare, som vid 1700-talets början besökte Paris, torde hafva
varit D. Krafift (1695), Lucas v. Breda (1704—1712), Georg Eng. Schröder (mellan 1703
och 1723) samt troligen också Starbus och Swartz. Krafft ansåg sig då redan fullärd och
ehuru han — efter en autobiografis ord —ifrigt sökte »den profitabla conversationen» med
de yppersta målarne, gjorde han inga fåfänga försök att tillägna sig Rigauds ceremoniösa
prakt eller Largillieres koloristiska lifsvärma. Redan i inledningskapitlet är nämndt, hur litet
Lucas v. Breda lärde af Largilliére trots långvariga studier, och Schröders franska visit har
gjort föga intryck på hans senitalienska stil, om också han till uppfattning och ämnesval
stod nära mästare från utdöendet af Ludvig XIV:s tid som exempelvis Louis Galloche
eller Noel Nicolas Coypel (Hans Moses finnes af Faraos dotter», retrosp. utställn. 1898,
har i kompositionen en svag likhet med Charles La P’osses behandling af samma tema i
Louvren). Men af alla dessas Parisvistelse finnas inga djupare spär. Det är däremot
förhållandet med tvenne artister, hvilka, ehuru de blott till hälften kunna räknas som svenskar,
dock äro födda inom svenska landamären och ej böra förbigås, hälst i en framställning,
hvilkens hufvudpunkt är Lafrensen nämligen Halls och dennes två berömda föregångare som
emaljörer och miniatyrister — Charles Boit och Carl Gustaf Klingstedt. Redan före Boit
under 1600-talet hade en till börden svensk, men i hemlandet alldeles okänd artist i
Paris förvärfvat ett visst anseende som relief konstnär i emalj, Fredrik Bruckmann, som
mellan 1695—99 och kanske ända fram till 1716 hade till uppgift att förse Ludvig XIV:s
porträttdosor med konterfej af le roi soleil i bas-relief (Maze-Sensier, Le Livre des
Collection-neurs). Men långt större betydenhet än denne eljes obekanta, plastiska »Kleinkunstler»,
fick Boit, hvilken som emaljmålare i Paris spelade en verkligt dominerande roll.

Boits tidigare lefnadsöden äro redan tecknade i samband med den svenska
emigrationen till England. Öfver kanalen flydde han för gäld 1710 ä 1712 och lyckades snart

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 16:00:32 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/lolafrens/0060.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free