Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sextonde kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
känsla av illabefinnande. Det var denna känsla
han förväxlade med sorg. Majorskan var mera
skakad, hon hade aldrig tänkt sig att något sådant
skulle kunna hända henne, det var ju alldeles
orimligt och naturvidrigt och ofattligt, och hon
kände det som om det var en hel massa ömhet
som hon icke hade fått tillfälle att visa och i all
synnerhet vid sista julen hade de inte varit som
de borde mot honom. Hon kände det som en
förebråelse mot sig, och hon vågade inte se på
den döde. Men i det stora hela var hon
övertygad om att hon varit en god mor, och majoren
kände icke ens en skymt av dylika känslor. Han
hade givit sin son en sträng, men rättvis
uppfostran, han hade varit en god far och han hade
bara inte fått den tack han skulle ha haft men
det fick vi skriva upp i den stora boken. De
mortuis nil nisi bene! tänkte han. Herman var
kanske i alla fall bättre än jag trodde, små fel
skall man inte hänga upp sig på, och som sagt
var, nu skall vi inte vara småaktiga! Det dök
upp förgätna minnen från barndomen, lustiga
näpna smådrag, humoristiska yttranden av barnsligt
allvar och förnumstighet som hade varit roande
då och majoren blev värmd och rörd i hjärtat
vid tanken på hur snäll han hade varit mot sina
barn då och hur glada de hade varit. Och hur
besvärligt hade det inte varit under det första
året när Herman kom, han hade varit skrikig och
bråkig som barn, och vad allt hade inte föräldrarna
fått utstå av nattvak och besvärligheter. Nästan
halva natten hade modern fått ha barnet själv,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
