Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fjortonde kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
— Nej, sade rektorn, därom är jag ju icke
okunnig. Och nu ber jag att licentiaten inte skall
tro, att jag är en sådan gammal perukstock som
inte kan hysa överseende med andras åsikter.
Jag är visst inte blind för att andra möjligen
kunna hava en riktigare uppfattning av vissa
frågor. Jag vill naturligtvis inte heller förbjuda
licentiaten att umgås med personer, av vilken
samhällsställning som helst. Men jag skulle ändå
vilja vädja till licentiatens hederskänsla,
licentiatens familjehänsyn (här darrade rektorns röst av
verklig rörelse), kort sagt till det bästa inom
licentiaten att åtminstone inte umgås offentligen med
sådana personer som dessa. Licentiaten kan ju
träffa dem enskilt på deras rum eller möjligen på
sitt eget.
Och rörd över sin egen liberalitet sträckte
rektorn fram sin hand och såg den unge mannen
i ögonen. Som den godhjärtade hedersman
rektorn var önskade han i själva verket ingenting
högre än att den unge mannen skulle bli en bra
och god medborgare som åtnjöt allas aktning och
på vilken man kunde lita.
Berntsson bugade sig.
— Jag tackar för rektorns välvilja, sade han,
men jag kan inte lova något beträffande mitt
umgänge, som jag anser vara vars och ens privatsak.
— Ja, men när jag ber licentiaten som en vän
att undvika att åtminstone på offentlig lokal visa sig
samman med personer med dylika åsikter. Det
kommer att medföra ledsamheter för licentiaten.
För licentiatens egen del hoppas jag att detta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
