Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Elfte kaptilet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
De båda barnen stirrade bara och kunde inte
svara.
— Då kan ni väl snatta litet gott, va? Nå,
var har du dem då?
— Vilka, min ängel?
— Himmel! Ni karlar! Handskarna! Vill du,
att jag skall gå in utan handskar?
— Nej det vill jag inte, sade prosten och
halade upp ett par långa handskar ur den inre
fickan på sin bonjour. Så voro de äntligen
färdiga att tåga in, och det gjorde de.
Aurora tyckte, att det var precis som
bergakungen och den bergtagna; när man såg dem
bakifrån, förstås.
Majorskan hade hunnit ta på sig sitt allra
sötaste leende, när prosten och prostinnan kommo
in i salongen. Majoren bugade så artigt och
vänligt han kunde. En efter en kommo nu de
andra gästerna. Det var Gunnars lärare, det var
också borgmästarens, ja det var en väldig mängd
farbröder och tanter. Alla voro vänliga och
fryntliga och klappade barnen på huvudet, så att de
till sist voro riktigt ömma i huvudsvålen. Själva
rektor Mandell som kom pustande och högtidlig som
vanligt var riktigt fryntlig.
—- Kunnen I edra läxor till i morgon, barn?
sade han när han hade tagit av sig rocken och
skulle kliva in. Något annat kunde han icke finna
på att säga.
Fet och värdig pustade han, lade
pincenésnodden över högra örat och sade till sin fru:
— Skynda dig nu.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
