Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tionde kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
stor artikel i ämnet. Där belystes frågan dels från
ideell synpunkt då det framhävdes, hur ljuvt det
vore att tänka sig att en gång få slumra därute
under Guds klara himmel där fågelsången tonade
till skaparens lov (det var kammarherrns påhitt),
dels från praktisk synpunkt i det att den jordart
som fanns därute i så hög grad befordrade likens
förruttnelse, och att multna var ju ändå deras
bestämmelse (det var majorens insats i artikeln)
och vidare talades det från kommunal synpunkt
om det nödvändiga i att saken snart toges om
hand av de behjärtade och insiktsfulla män som
ledde stadens öden så att frågan skulle kunna
hinna lösas, innan tomterna därute hade stigit för
mycket (det var redaktör Justesens verkningsfulla
avslutning med sitt lilla hot mot de skattdragande
om ökad uttaxering).
I anslutning därtill hade Lagergren-Björkquist
skrivit en dikt, som hette: När bladen falla...
där han talade om döden i allmänhet och liknade
den vid hösten som skakar löven från träden,
och vidare om döden i Borgestad isynnerhet,
vilken skulle drabba alla såväl hög som låg (!)
och det kanske rätt snart, så att det vore bäst
att tänka på att ha någonstans att hamna efter
detta jordelivet; och i en mycket diskret vändning
på slutet antyddes att just där utanför norra tullen
och ingen annorstädes var platsen.
Denna dikt hade emellertid sin särskilda
historia. Det hade sedan många år varit kotym,
att Oliver Ölén och ingen annan försedde
tidningen med dess behov av dikter vid jul och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
