Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- Åttonde kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Vad veta vi människor,
när dagen dött och larmet,
och afton kommit?
Liv, vad är du?
Vad gör du med de dödliga,
och vartill tändes din låga?
En handfull aska är mitt liv...
Han läste igenom dikten och tyckte att den
var inte så oäven. Den var i alla fall bättre än
det brukade bli för honom. Och plötsligt kände
han tomheten och ledan stiga inom sig.
Han lade sig och somnade. Men i drömmen
kom Amanda. Hon var i sitt linntyg, och hon
lutade sig över honom med ett lystet leende.
Och så med ens var hon alldeles naken och han
såg på henne hetsad av vämjelse och begär
samtidigt. Men han kunde inte slita ögonen ifrån
henne, han måste se de röda bröstvårtorna och
alla veck och linjer i denna liderliga kropp.
Han vaknade badande i ångest och åkallade
Marianne.
Men hon ville inte komma. Han såg bara
hennes vita klänning någonstädes långt på
avstånd, och den fräcka Amanda trängde sig allt
närmare, skymde bort henne...
Och natten brann...
Lidelsefullt som endast ungdomen åtrår den,
tiggde han om renhet, medan lampan sjungande
brann ned under heta timmar tills den äntligen
slocknade i en kall och gråblå oktobermorgon.
Men följande morgon sade han sig: Jag var i alla
fall en förbannad idiot!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 15:59:54 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/lojfamil/0184.html
